Blandat sommaren 2019

Som en vindpust när man ligger i semi-skugga en varm dag for semestern förbi. En evighet i sex veckor som nu känns som en sekund. Sen jag blev förälder har det där med ”tid” fått en ny innebörd. Den är mer skör nu, mer viktig på något sätt. Eller så är det bara åldern, att man inser förgänglighet på ett annat sätt än när man var en glad obekymrad 23-åring på en cykel i Linköping som hade en tidshorisont som sträckte sig fram till nästa tenta och som hade alla möjligheter framför sig. Eller så är det kanske en samhällssjukdom, att vara helt uppslukad av tiden. Att den går fort, att man längtar hit och dit, att dygnet inte räcker till, och så vidare. Men oavsett vad. Sex veckors semester for förbi och jag har dåligt flow på kamerahantering, så jag vet knappt vad vi gjorde. Jag ska dock ta tillbaka herraväldet över fotograferandet, det är mitt halvårslöfte till mig själv, och fram tills dess får man vara glad för det lilla.

  

Tid i Dalarna är viktig för sommaren. Ju mer tid desto bättre kan man nästan säga. Vi for aldrig iväg på sommaren när jag var liten, vi bodde ju i sommarparadiset så här sitter sommar i väggarna, här ligger kvällsdoppen fem sekunder bort från dörren och här finns mängder av människor jag älskar. I år kryddat med släktkalas, sväronen på besök och två alldeles egna barn.

  

Vi var i Skåne en vecka. Vår riktiga ”semester” där vi besökte, i tur och ordning, Österlen, Bjärred och hus beläget mitt i åkrarna lite utanför Kristianstad. En fantastisk resa, speciellt eftersom vi var lite rädda för att resa med barn sedan en fadäs-resa de flesta kategorier till Spanien förra året. Trots fantastiskt väder och underbara ställen vi besökte kom kameran dock bara fram sista kvällen. Hurra såhär i efterhand…inte. Men sista kvällen var i alla fall en kväll med magisk solnedgång, en promenad till grannarna i hagarna runtom och med självplockade hallon lika stora som plommon.

Hemmavid har vi också varit. Sigge har lekt med grannar och vi har pillat med ditt och datt. Åkt på små utflykter, där kameran fick följa med till Ulriksdal en dag.

Slutligen hör Fångö såklart till sommaren. Och att sitta på berget och äta glass med ett syskon. Fast sanningen var att vi hade dålig vädertajmning så glass var främst för de glassgalna och jag badade inte ens under vistelsen. Fy skam på den, men skyller på svårsövd tvåmånadersbebis när det ändå vankades kvällsdopp i det 15-gradiga vattnet.

Ungefär som att scrolla igenom detta inlägg känns semestern såhär i efterhand. Swosh. Men denna sommar har jag, i fullfärg med beskrivningar med det livligaste av språk, bevarad i hjärnan och i kroppen. Och om det är något som är positivt kring det här med att tiden går fort och att man har svårt att minnas är ju att utbrotten på sin treåring, frågan ”vad ska vi äta idag då”, ett ickesovande spädbarn och tjugotusen tunga suckar över målning och snickerier glöms bort mellan solnedgångar och dopp i sjön.

Det var en kväll i juli

Ikväll fick jag egentid ute i trädgården för att se över skadan efter tre veckor på vift. Vinbärsbusken fick sig en omgång och sen tog jag tag i vad man inte kan kalla annat än mitt dåliga trädgårdsmästarsinne. Jag kan ju ingenting om detta och när google och jag inte var kompisar tänkte jag att vi är ju naturmänniskor i grunden så hur fel kan det gå om man går på magkänsla. Rätt fel faktiskt är svaret på den. Inte för att det gör något om hundra år och allt sånt, men ändå.

Det började med jag, Johanna, en låda med jord och en fröpåse med vaga instruktioner. Fröpåsen innehöll någon form av vallmo och det förstår väl vem som helst att de där små, små fröna inte i sig kan bli ståtliga blommor. Jag vet inte exakt hur jag tänkte, men det är möjligt att jag tänkte att fröna där nere i jorden har någon form av Tinder inbyggt och att det krävs en tre-fyra frön för att skapa en blomma – och att samtliga av de där fröna måste swipea åt rätt håll för att skapa magi. Så istället för att så den lämpliga mängden frön om cirka 10 stycken för ytan fick jag nog ner en 80 frön i den lilla lådan.

Resten är inte historia utan nutid, och resulterade alltså i att jag ikväll stod ute i 11 gradig julivärme, barfota, och gallrade vallmo. Det har vuxit i lådan, det kan man inte klaga på. Såg till och med riktigt trevligt ut (missade dock att knäppa bild på före men ni ser ju högen av bortrensat). Men de där stackarna har fått finta höger, vänster, gjort en överstegsfint och tillslut bicicletat sig fram till överlevnad så de som är något att ha var inte så många och på köpet väldigt gängliga och krokiga.

Men några blom-embryon har vi att jobba med och några lärdomar visare är jag till nästa år. Ett frö – en växt (som utgångspunkt) är en.

Ska inte uppehålla mig kring vädret egentligen. Tänkte bara påpeka så att ingen missade att det alltså var 11 grader ute. I mitten av juli. Vad är det ens? Men det var en väldigt vacker kväll och taket på pergolan är i alla fall mysigt. Och jag fick påta lite i ensamhet. Inte så illa pinkat med andra ord.

Midsommarinlägget

Så kom semestertider och det blev midsommar och den spenderas såklart i Dalarna. Siljansnäs närmare bestämt. Vi är fortfarande kvar här i en vecka till med lite olika aktiviteter på schemat, men i väntan på dem tänkte jag bjuda på midsommarinlägget.

Lycka är att ha en jämnårig kusin med bus i blicken och en avställd bil som man får leka i. Och nu efter en veckas lek mer blivit som ett syskon man kivas med. De hoppar från intensiv lek till minst lika intensivt bråk och tillbaka på sekunder.

Midsommarafton kom och gick. Vi tog det piano och hängde mest på gården, förutom en jordgubbshandling inne på Noret bland allt folk, medan lillebror svidande om till dräkten och tog världen (midsommar) med storm.

Midsommardagen har i några år nu varit höjdpunkten på helgen. Kanske till och med på året. Allas stora midsommarplaner är överspelade och kraven sänks. Det är kyrkbåtsrodd i byn och gården fylls av folk som säger att de kommer för att titta på den men egentligen kommer de bara för Minis fika. Middag med hela stora familjen, spontan jam-session på altanen, kompisar som kommer och hänger och barn som leker.

Så vart det söndag och då är det majstångsresning i byn. Sigge hade inte sovit och var sitt tröttaste jag, så han kastade in handduken. Men stången blev rest ändå och folket dansade och så var det fika och lekar och lottdragning. Men någonstans däri gav jag också upp och gick hem och gjorde söndagens tårta. Alla midsommardagar behöver sin jordgubbstårta på endera sätt.

Och så var midsommar över för den här gången. Men pionerna har inte slagit ut än så vi har något att se fram emot denna vecka också.

Trådgårdstider

Säsong tre som ”trädgårdsägare” är på intåg och vi lär oss saaaakta men säkert mer och mer. Förra året var det tomatkavalkad här hemma, med väldigt många plantor men kanske inte någon enorm skörd direkt. Sedan någon impulsköpt blomma på det. I år siktar vi på lite mer organisation och i bästa fall ordning (läs: med ”vi” så är det jag som avses, Fredda har ordning i blodet och varje liten cell – jag är lite tvärtom för att uttrycka det milt).

Så häromdagen använde jag mina färdigheter i att måla raka streck och gjorde en ritning över typ hur jag tänker mig det lilla jag kom på. Igår åkte Fredda till bygghandeln och beställde plankor och jord som levererades idag. Så taggad.

Baksidan i all ära dock, men vårt riktiga sorgebarn är framsidan. Ni ska få se hur eländet ser ut någon dag, men där behövs både arbete och kärlek i mängder. Vi ska börja med att bygga ett litet staket och en större blomlåda (där jag har fått dille på de där tidigare nämnda solrosorna, gult mot den blåa fasaden – som den lilla ensamma påskliljan som kom upp i år efter att vi på vinst eller förlust grävde ner lökarna för ett år sedan – det tror jag blir fint). Sen får vi se vad det blir mer när kärleksbiten får komma till.

Min ute-tavla blåste ner i någon höststorm och fick sig en rejäl omgång så den ska lagas och upp på väggen igen. Såklart. Ingen uteplats utan halvdan konst, det gäller sedan gammalt.

Sen tog jag tillslut också tag i fröna också, för jag har ju såklart fått för mig att jag ska försöka mig på sådd från frön. Jag är hopplöst okunnig, men testa kan man ju alltid. Och lära sig. Tomater och blåklint är redan uppe och resten vet jag knappt vad det var för något om jag ska vara ärlig. Skiter det sig fullständigt får jag väl köpa några färdiga plantor i år och ge mig på’t igen nästa år.

Det är verkligen nu när det våras runt knuten som jag får payback på beslutet att flytta hit. Mer lån på banken och mer tid på pendlingskontot må så vara. Detta när man går ut på altanen. Mumma.

Vem annan än jag annonserar en blogg-comeback dagen innan jag med övertygelse tror att en förlossning ska starta, men i vart fall tre dagar innan inbokad igångsättning av förlossning? Säkert någon. Men klart är i alla fall att jag gjorde så. Och natten till förra måndagen, alltså lite smått drygt en vecka sedan kom denna lilla människa till jorden. Med dunder och brak och tårar och förbannelser och glada hejarop och hela tjotaballongen.

Jag ska försöka mig på ett förlossningsinlägg vad det lider, men så länge kan vi konstatera att there was pain, a lot of pain. Och jag var trött, väldigt trött. Men belöningen, att han kom, var värd varenda sekund.

Sen dess har det varit en vecka av, vad ska man säga, prövningar. Alla i familjen sköter egentligen sitt jobb och sina roller med bravur, men det behöver ju inte vara lätt för det. Lilleman sover mest, bajsar och äter då och då. Sigge testar sina föräldrar och ser om de fortfarande är på banan. Fredda är klippan som råddar och donar och jag är mjölkkon som sitter i soffan med feber och onda bröst. Jag lanserade teorin om att få en spark på ett mjölkstinnt bröst kanske ändå kunde motsvara männens att få en spark i pungen. Inte ens då la han bort gentlemannarollen utan försökte gå mig till mötes med någon form av nick, hum och klapp på huvudet, men jag anar ändå viss tvekan på den.

Varning för magsjuka på förskolan gjorde att Sigge fick vara hemma de två första dagarna efter vi kom hem och sen var det ju påskledigt. Så mycket tid tillsammans har vi haft, mycket tid att stimulera en 2,5-åring också. Men se så fint, mina två tillsammans i soffan.

Sen kom detta. Ser ju gemytlisch ut och allt men sanningen är att den till höger hade 40 graders feber och spydde ner halva soffan cirka tre minuter efter att det fotot togs. Det var i fredags och framför allt sedan dess har vi inte riktigt ordning i tillvaron om man säger så. Kanske inget vi väntade oss heller, men det gör det ju inte lättare. Känslorna sprutar åt alla håll på alla fyra. Inga rutiner och sömnbristen är påtaglig. Sigge är dock tack och lov frisk igen (och har även börjat äta, hurra!) och imorgon är påsklovet slut så då är det förskolan som gäller igen. Vi tror, från botten av våra väldigt blödiga hjärtan, att både han och vi kommer må bra av det.

Men ändå, nu är vi fyra här hemma. Vilken grej. Vilken alldeles fantastisk grej!

Jag är tillbaka (eller är jag?)

Helt utan krav på någonting så är jag tillbaka – tror jag. Jag har längtat efter att få skriva, att uttrycka mig. Jag har även lagt kameran mer eller mindre på hyllan sedan lång tid tillbaka men längtar efter att damma av den och ta de där meningslösa vardagsbilderna igen. De som hjälper mig at minnas dagarna som bara går. Livet som tuffar på.

Men skepp o hoj, jag är ringrostig känner jag.

Så utan krav får det bli. Men faller det väl ut får den 12 april 2019 vara starten på en ny era. Det har gått drygt ett och ett halvt år sedan senaste blogginlägget så det har ju hänt en del. Som att jag har en färdigbakad bebis i magen som vi bara väntar på att ska välja att komma ut. Eller att Sigge har blivit två och ett halvt år och är världens härligaste pajas. Eller att vårsolen dragit igång kli i fingrarna för trädgården igen och att jag nu har siktet inställt på solrosor (som ska vara svårt var det någon som sa?). Ja ni ser, vilket galet liv.

Mycket är detsamma också. Hus på Ekerö, sambo som heter Fredrik, jobb som jurist, en önskan om att vara fashion men alla grannar måtte känna mig som ”hon i mjukisbyxor” vid det här laget.

Och med det river jag av plåstret och trycker på publicera, går och lägger mig och ser vad som händer. Om det här är en idé som tar eller om det blir permanent nedläggning inom kort. Men till nästa gång, sov gott!

Nej, det går nog inte just nu

Ni känner det, jag känner det – det går inte så bra just nu detta. Bloggandet. Det blir mest ingenting och det frustrerar mig.

Jag har så mycket i mig men som ett brev på posten kom den, tidsbristen, livspusslet, det dåliga samvetet. Viljan att spendera varje vaken och sovande sekund som jag kan få loss med min lilla familj. Det går jättebra att jobba, jag tycker det är kul. Men varje dag när jag kommer hem och möts av en man med skägg och en liten med vidöppen mun som ivrigt vevar med kroppen för att kommunicera vad han nu vill kommunicera så blir jag hel igen. Och där finns då inte plats för att blogga just nu. Dessvärre. För jag vill, jag har idéer och tankar. Det är ju så kul att uttrycka mig i text och jag älskar att fotografera. Men nej, det blir inte av och tanken på det gör mig lite ilsk.

Så jag gör det jag inte vill men behöver. Tar paus. Säger att det inte kommer hända något här på ett tag. Jag vet inte när och om jag kommer tillbaka men för att verkligen ge stressen i mig lite andrum så stänger jag dörren september ut till att börja med. Så får vi se sen.

Tack så länge alla ni tappra som är här inne, jag tror vi ses igen – på ett eller annat sätt.

”Moodboard” till Sigges rum

Några saker som jag vet att jag vill ha i lillemans rum är dessa. Den oerhört fina tavlan vi fick av mina barndomskompisar när Sigge kom till världen (det är alltså specialdesignade moderna kurbitsar (mhmm), med totalt gråtframkallande dikt (ah) och så Sigges födelseinformation på det (åh) i så fina färger), ett påslakanset med nallebjörnar som mamma sytt till mig och som jag hade i min säng JÄMT och så världens finaste bild på mamma/mormor. Och när jag tittade på dem tillsammans tyckte jag de matchade och så vips formades en moodboard till hela rummet i mitt inre. Lite turkost, lite brunt, dova färger (aningen murrigt kanske till och med), naturen och modernt men gammalt. Typ så. Vad tror ni?

Så får vi komma ihåg dilemma 1 också, hejsan så mysigt det måste bli. Jag har beställt några tapetprover där jag har en förhandsfavorit som jag hoppas mycket på. Mer om detta kommer alltså.

 

Lördag och träskedar

Såhär en lördagskväll när hösten satt tänderna i Ekerö och jag överlevt första dagen på jobbet tänkte jag vi kunde prata träskedar. Det nya svarta va. I plast-banningstider och hantverksvurmarmode känns det som att träskeden/sleven fått en rättmätig renässans. I alla fall hos mig. Jag har blivit småbesatt på att få fatt på träslevar och slickepottar (världens bästa redskap, jag använder minst sju per dag). Dessa tre är favoriter!

Är ni beredda på inläggets twist nu?

Den lilla skeden, till höger. Vet ni vem som gjort den? Jo JAG! Moi. Johanna alltså. Hon som är författaren, ansvarig utgivare och galenpannan bakom denna blogg. Jag hittade skeden i en låda hos pappa och döm om min förvåning när jag såg att den karaktäristiska prickbränningen på skaftet löd ”JL -93”. För säkerhets skull jämfördes den med prickbränningen på underredet på flaggstången som alla är rörande överens om att jag har gjort och de matchade perfekt. Succé alltså! Hur en åttaårig Johanna kan ha åstadkommit något sådant estetiskt nästan fulländat är dock ett mysterium så vi anar att morfar har hjälpt till en hel del. Men jag har i alla fall fått brännmärka den och såhär 24 år senare är det faktiskt det enda som gills tänker jag.

Så var slutet här

Dagen börjar med kaos. Vi sätter oss i bilen och åker in i stan. Det är som väntat kö men vi kommer precis i tid till karlns bokade tid. Jag och Sigge ska bara parkera och sen gå och äta frukost. Sigge vill inte åka mer men jag säger att vi bara ska hitta en parkering och sen ska han få komma ut och springa. Jag snubblar bort mig bland gatorna på Östermalm och avviker från min plan. Stockholm är tom på parkeringar och Sigge blir argare och argare. Det tokregnar utanför. Plötsligt blir det tyst i baksätet och jag förstår att han har somnat, en parkering och tio minuter för tidigt. Jag haffar tillslut en plats, känner i maggropen att den nog är fel men orkar inte mer. Sigge sover och jag plockar i tur och ordning ut vagn, väska och Sigge. Han vaknar och vägrar somna om. Istället för en lugn frukost med sovande barn går jag gata upp och gata ner i regnet med ett barn som vägrar somna trots att han alltid sover minst en timme och nu kanske har skrapat ihop en kvart. Jag gråter för att det regnar, för en eventuell parkeringsbot, för att det inte var såhär sista dagen på föräldraledigheten skulle vara.

Jag ger upp, köper klämmis på Ica och går till restaurangen. Sigge är för trött så innan servitrisen kommer och tar min beställning hinner jag fundera på att lämna tio gånger. Men jag har suktat efter denna frukost för länge så jag stannar. Mutar med allt jag kommer över. Han älskar min chiapudding men tycker grapefrukt är knasigt. Han pekar på lamporna och den blinkande lastbilen utanför fönstret medan jag slukar cappuccinon och min avokadosmörgås och nickar och klappar. Han har gjort mig galen men jag älskar den där ungen så oerhört mycket där och då.

Vi går mot bilen. Jag vet inte vilken gata den står på men får oväntat hjälp. Ser att vi står på en lastplats men inte fått någon bot och morgonen känns räddad så vi firar med att springa runt på trottoaren och titta på en slamsugarbil. Parkerar på en bättre plats och bebislunkar ut till Moderna Muséet där vi väntar på karln och övar ännu mer på att gå. Jag kan inte förstå hur mycket han lär sig så fort. Vi möter upp karln och Sigge ler sitt största léende när han ser pappa. Lunch och bilfärd mot Ekerö. Sigge somnar direkt och väl hemma bär jag in honom och lägger mig bredvid honom i sängen. Vi sover i två timmar, alldeles nära. När vi vaknar är klockan fem, han är rosig om kinderna och bus-ler med nappen i mungipan och jag konstaterar att där var den slut. Mammaledigheten.

Och att den slutade fint.