Vem annan än jag annonserar en blogg-comeback dagen innan jag med övertygelse tror att en förlossning ska starta, men i vart fall tre dagar innan inbokad igångsättning av förlossning? Säkert någon. Men klart är i alla fall att jag gjorde så. Och natten till förra måndagen, alltså lite smått drygt en vecka sedan kom denna lilla människa till jorden. Med dunder och brak och tårar och förbannelser och glada hejarop och hela tjotaballongen.

Jag ska försöka mig på ett förlossningsinlägg vad det lider, men så länge kan vi konstatera att there was pain, a lot of pain. Och jag var trött, väldigt trött. Men belöningen, att han kom, var värd varenda sekund.

Sen dess har det varit en vecka av, vad ska man säga, prövningar. Alla i familjen sköter egentligen sitt jobb och sina roller med bravur, men det behöver ju inte vara lätt för det. Lilleman sover mest, bajsar och äter då och då. Sigge testar sina föräldrar och ser om de fortfarande är på banan. Fredda är klippan som råddar och donar och jag är mjölkkon som sitter i soffan med feber och onda bröst. Jag lanserade teorin om att få en spark på ett mjölkstinnt bröst kanske ändå kunde motsvara männens att få en spark i pungen. Inte ens då la han bort gentlemannarollen utan försökte gå mig till mötes med någon form av nick, hum och klapp på huvudet, men jag anar ändå viss tvekan på den.

Varning för magsjuka på förskolan gjorde att Sigge fick vara hemma de två första dagarna efter vi kom hem och sen var det ju påskledigt. Så mycket tid tillsammans har vi haft, mycket tid att stimulera en 2,5-åring också. Men se så fint, mina två tillsammans i soffan.

Sen kom detta. Ser ju gemytlisch ut och allt men sanningen är att den till höger hade 40 graders feber och spydde ner halva soffan cirka tre minuter efter att det fotot togs. Det var i fredags och framför allt sedan dess har vi inte riktigt ordning i tillvaron om man säger så. Kanske inget vi väntade oss heller, men det gör det ju inte lättare. Känslorna sprutar åt alla håll på alla fyra. Inga rutiner och sömnbristen är påtaglig. Sigge är dock tack och lov frisk igen (och har även börjat äta, hurra!) och imorgon är påsklovet slut så då är det förskolan som gäller igen. Vi tror, från botten av våra väldigt blödiga hjärtan, att både han och vi kommer må bra av det.

Men ändå, nu är vi fyra här hemma. Vilken grej. Vilken alldeles fantastisk grej!

Jag är tillbaka (eller är jag?)

Helt utan krav på någonting så är jag tillbaka – tror jag. Jag har längtat efter att få skriva, att uttrycka mig. Jag har även lagt kameran mer eller mindre på hyllan sedan lång tid tillbaka men längtar efter att damma av den och ta de där meningslösa vardagsbilderna igen. De som hjälper mig at minnas dagarna som bara går. Livet som tuffar på.

Men skepp o hoj, jag är ringrostig känner jag.

Så utan krav får det bli. Men faller det väl ut får den 12 april 2019 vara starten på en ny era. Det har gått drygt ett och ett halvt år sedan senaste blogginlägget så det har ju hänt en del. Som att jag har en färdigbakad bebis i magen som vi bara väntar på att ska välja att komma ut. Eller att Sigge har blivit två och ett halvt år och är världens härligaste pajas. Eller att vårsolen dragit igång kli i fingrarna för trädgården igen och att jag nu har siktet inställt på solrosor (som ska vara svårt var det någon som sa?). Ja ni ser, vilket galet liv.

Mycket är detsamma också. Hus på Ekerö, sambo som heter Fredrik, jobb som jurist, en önskan om att vara fashion men alla grannar måtte känna mig som ”hon i mjukisbyxor” vid det här laget.

Och med det river jag av plåstret och trycker på publicera, går och lägger mig och ser vad som händer. Om det här är en idé som tar eller om det blir permanent nedläggning inom kort. Men till nästa gång, sov gott!

Nej, det går nog inte just nu

Ni känner det, jag känner det – det går inte så bra just nu detta. Bloggandet. Det blir mest ingenting och det frustrerar mig.

Jag har så mycket i mig men som ett brev på posten kom den, tidsbristen, livspusslet, det dåliga samvetet. Viljan att spendera varje vaken och sovande sekund som jag kan få loss med min lilla familj. Det går jättebra att jobba, jag tycker det är kul. Men varje dag när jag kommer hem och möts av en man med skägg och en liten med vidöppen mun som ivrigt vevar med kroppen för att kommunicera vad han nu vill kommunicera så blir jag hel igen. Och där finns då inte plats för att blogga just nu. Dessvärre. För jag vill, jag har idéer och tankar. Det är ju så kul att uttrycka mig i text och jag älskar att fotografera. Men nej, det blir inte av och tanken på det gör mig lite ilsk.

Så jag gör det jag inte vill men behöver. Tar paus. Säger att det inte kommer hända något här på ett tag. Jag vet inte när och om jag kommer tillbaka men för att verkligen ge stressen i mig lite andrum så stänger jag dörren september ut till att börja med. Så får vi se sen.

Tack så länge alla ni tappra som är här inne, jag tror vi ses igen – på ett eller annat sätt.

”Moodboard” till Sigges rum

Några saker som jag vet att jag vill ha i lillemans rum är dessa. Den oerhört fina tavlan vi fick av mina barndomskompisar när Sigge kom till världen (det är alltså specialdesignade moderna kurbitsar (mhmm), med totalt gråtframkallande dikt (ah) och så Sigges födelseinformation på det (åh) i så fina färger), ett påslakanset med nallebjörnar som mamma sytt till mig och som jag hade i min säng JÄMT och så världens finaste bild på mamma/mormor. Och när jag tittade på dem tillsammans tyckte jag de matchade och så vips formades en moodboard till hela rummet i mitt inre. Lite turkost, lite brunt, dova färger (aningen murrigt kanske till och med), naturen och modernt men gammalt. Typ så. Vad tror ni?

Så får vi komma ihåg dilemma 1 också, hejsan så mysigt det måste bli. Jag har beställt några tapetprover där jag har en förhandsfavorit som jag hoppas mycket på. Mer om detta kommer alltså.

 

Lördag och träskedar

Såhär en lördagskväll när hösten satt tänderna i Ekerö och jag överlevt första dagen på jobbet tänkte jag vi kunde prata träskedar. Det nya svarta va. I plast-banningstider och hantverksvurmarmode känns det som att träskeden/sleven fått en rättmätig renässans. I alla fall hos mig. Jag har blivit småbesatt på att få fatt på träslevar och slickepottar (världens bästa redskap, jag använder minst sju per dag). Dessa tre är favoriter!

Är ni beredda på inläggets twist nu?

Den lilla skeden, till höger. Vet ni vem som gjort den? Jo JAG! Moi. Johanna alltså. Hon som är författaren, ansvarig utgivare och galenpannan bakom denna blogg. Jag hittade skeden i en låda hos pappa och döm om min förvåning när jag såg att den karaktäristiska prickbränningen på skaftet löd ”JL -93”. För säkerhets skull jämfördes den med prickbränningen på underredet på flaggstången som alla är rörande överens om att jag har gjort och de matchade perfekt. Succé alltså! Hur en åttaårig Johanna kan ha åstadkommit något sådant estetiskt nästan fulländat är dock ett mysterium så vi anar att morfar har hjälpt till en hel del. Men jag har i alla fall fått brännmärka den och såhär 24 år senare är det faktiskt det enda som gills tänker jag.

Så var slutet här

Dagen börjar med kaos. Vi sätter oss i bilen och åker in i stan. Det är som väntat kö men vi kommer precis i tid till karlns bokade tid. Jag och Sigge ska bara parkera och sen gå och äta frukost. Sigge vill inte åka mer men jag säger att vi bara ska hitta en parkering och sen ska han få komma ut och springa. Jag snubblar bort mig bland gatorna på Östermalm och avviker från min plan. Stockholm är tom på parkeringar och Sigge blir argare och argare. Det tokregnar utanför. Plötsligt blir det tyst i baksätet och jag förstår att han har somnat, en parkering och tio minuter för tidigt. Jag haffar tillslut en plats, känner i maggropen att den nog är fel men orkar inte mer. Sigge sover och jag plockar i tur och ordning ut vagn, väska och Sigge. Han vaknar och vägrar somna om. Istället för en lugn frukost med sovande barn går jag gata upp och gata ner i regnet med ett barn som vägrar somna trots att han alltid sover minst en timme och nu kanske har skrapat ihop en kvart. Jag gråter för att det regnar, för en eventuell parkeringsbot, för att det inte var såhär sista dagen på föräldraledigheten skulle vara.

Jag ger upp, köper klämmis på Ica och går till restaurangen. Sigge är för trött så innan servitrisen kommer och tar min beställning hinner jag fundera på att lämna tio gånger. Men jag har suktat efter denna frukost för länge så jag stannar. Mutar med allt jag kommer över. Han älskar min chiapudding men tycker grapefrukt är knasigt. Han pekar på lamporna och den blinkande lastbilen utanför fönstret medan jag slukar cappuccinon och min avokadosmörgås och nickar och klappar. Han har gjort mig galen men jag älskar den där ungen så oerhört mycket där och då.

Vi går mot bilen. Jag vet inte vilken gata den står på men får oväntat hjälp. Ser att vi står på en lastplats men inte fått någon bot och morgonen känns räddad så vi firar med att springa runt på trottoaren och titta på en slamsugarbil. Parkerar på en bättre plats och bebislunkar ut till Moderna Muséet där vi väntar på karln och övar ännu mer på att gå. Jag kan inte förstå hur mycket han lär sig så fort. Vi möter upp karln och Sigge ler sitt största léende när han ser pappa. Lunch och bilfärd mot Ekerö. Sigge somnar direkt och väl hemma bär jag in honom och lägger mig bredvid honom i sängen. Vi sover i två timmar, alldeles nära. När vi vaknar är klockan fem, han är rosig om kinderna och bus-ler med nappen i mungipan och jag konstaterar att där var den slut. Mammaledigheten.

Och att den slutade fint.

Sagan om det där IKEA-skåpet

Kan det vara svensk historias mest omskrivna skåp tror ni? Inte omöjligt, men till mitt ”försvar” (om det nu behövs) så var det i alla fall kärlek vid första inredningsmagasinet från min sida. Hur som helst, IKEA Stockholm 2017 – där har ni det. Men inte utan blod, svett och en hel del bensinpengar kan jag meddela. Karln har nog varit på IKEA fyra gånger för det där skåpets skull för det är ju slut hela tiden.

Så trodde ni kanske att det var slutet gott, allting gott där. Men icke då. Vi vill ju ha ett till för ni ser ju vad tomt det är bredvid.

Lite så är det överallt här hemma just nu. Det är väldigt mycket halvfärdigt. Vi väntar på inramning där, tid till tapetsering där, att IKEA ska öka produktionen en gnutta, att symaskinen ska bli helautomatisk och spotta ut gardiner själ osv.

Möhippa och en tant som var med

Tant har varit på kalas i helgen. Camilla, min klippa och världens bästa granne från Linköpingstiden, ska gifta sig och då ordnades det såklart möhippa som sig bör enligt konstens alla regler. Vilket alltså var igår (plus brunch idag). Vilket resulterar i att jag är trött idag. För det blir lätt så när man kröp till sängs lite efter två och har en bebis som med glädje i rösten meddelade att det var morgon klockan sex.

Men kul har det varit där vi lyckades starta en möhippa, avbryta den, få henne att tro att den skulle starta igen, få henne att börja tvivla, sett henne helt enkelt vara rädd att hon inte skulle få någon hippa alls och tillslut vandrat genom Stockholm med brud i guldklänning (som hon rockade å det grövsta) och uppblåst flamingo. Och så brunch på Berns som avslutning, där Sigge fick vara med och fattade tycke för grönsaksdumplings. Den ungen och matvanor alltså…

Nu sitter vi i soffan, jag och karln (som trots lyrisk över fjällen ändå valde att komma hem (hurra!)). Två skapligt trötta själar som utövar avancerat ”älskar dig men orkar kanske inte prata med dig just nu”, precis sådär som det ska vara, sa vi va.

 

Min plats i livet

Vi är inne i stan en hel dag. Strosar. Sigge somnar efter lunchen med Hanna och jag hittar kläder som jag aldrig trodde skulle passa mig men som får mig att stolt dra bak axlarna när jag ser mig själv i spegeln. På jakt efter strumpor till Sigge får trafiken panik och några tjejer skriker i extas framför någons telefon så Sigge vaknar. Kungsträdgården är lugn och Sigge får på sig skor och springer runt. Övar på något av det största, att kunna gå, och det lite mindre, att plaska i vattenpölar. En kortege med blinkande polisbilar i början och slutet är det mest fantastiska han sett på flera veckor, kanske någonsin.

Helt plötsligt blir klockan mycket och vi beger oss mot de fantastiska kollegorna. De har ställt till med kalas i konferensrummet och jag känner mig redo att spendera mer tid där. Sigge vill inte äta men tar på sig sitt soligaste leende och springer runt det stora bordet. Runt runt.

Magen börjar kurra och små ögon blir långsamt smalare och smalare. Bilen står parkerad en bit därifrån och vi vandrar genom ett Stockholm i kvällsljus. Jag med blicken i skyn och liten pratande med alla vi möter och pekande på duvorna i parken. Kvällssolen kastar guld på tagåsarna och det är så vackert. Det är en sådan där kväll som inbjuder till tankar så jag funderar. På min plats i livet. Där jag är.

Att allt känns på plats. Där det ska vara. Att jag inte vill ändra på något. Att jag är 32 år gammal och har ynnesten att leva ett perfekt liv. Så perfekt som ett liv kan bli.

Sigge avbryter mina tankar med ett ”däh” och tittar på mig med sina blå, trygga ögon och jag smälter ihop inombords, klappar honom på kinden, säger ”ja älskling, en tickande pinne – fin va”. Tittar på vattnet och pekar på båtarna och säger ”titta, en sån som farfar har” och han tittar på mig igen. Det ser ut som han också funderar. Vi kommer fram till bilen, sätter oss och lyssnar på Babblarna genom Bromma. Ute på öarna smeker skymningsljuset över de gröna fälten och jag ler så stort på insidan så det är omöjligt att inte släppa ut det. Sigge somnar två minuter innan vi stannar utanför dörren till det blå huset. Jag bär in honom i huset, han kramar min hals och där är den igen. Känslan.

Jag är på rätt plats.

Här kommer barnrumsfunderingar

Vi bestämde tidigt i lägenheten att det inte skulle bli något barnrum till Sigge. För dyra kvadratmeter för att spendera på en bebis som jag ändå skulle ha svårt att inte ha sovande i armhålan, så det blev inget. Men nu blir han ju snart ett år och we have 99 problems but kvadratmetrar ain’t one om vi säger så (se alltså ovan bilder på en stor, dåligt planerad förvaringsskrubb med fönster som alltså är ett sovrum om man tar fram klorin och skurborste och går loss). Därför ska det nu bli barnrum här hemma och därmed kan vi ju hälsa barnrumsinpo/renovering välkommen in i bloggen.

Några inledande dilemman bara;

  1. Ska harmamman på något sätt lyckas leva med att bebisen ska sova i eget rum måste det vara ett übermysigt och ombonat rum
  2. Jag tapetserar endast non-woven tapeter (så bye bye William Morris)
  3. I rummet står det en säng/dagbädd som är på tok för stor för Sigge ett bra tag till, men som ändå måste stå där och ta upp plats

Den som har lösningar på ovan eller andra spontana tips på ALLT vad gäller barnrum (väggfärger, tapeter, webshoppar med kul grejer, tavlor, vad vill en 1,5-åring ha och så vidare) får gärna dela med sig. Jag tror det kan bli kul det här.