Vem annan än jag annonserar en blogg-comeback dagen innan jag med övertygelse tror att en förlossning ska starta, men i vart fall tre dagar innan inbokad igångsättning av förlossning? Säkert någon. Men klart är i alla fall att jag gjorde så. Och natten till förra måndagen, alltså lite smått drygt en vecka sedan kom denna lilla människa till jorden. Med dunder och brak och tårar och förbannelser och glada hejarop och hela tjotaballongen.

Jag ska försöka mig på ett förlossningsinlägg vad det lider, men så länge kan vi konstatera att there was pain, a lot of pain. Och jag var trött, väldigt trött. Men belöningen, att han kom, var värd varenda sekund.

Sen dess har det varit en vecka av, vad ska man säga, prövningar. Alla i familjen sköter egentligen sitt jobb och sina roller med bravur, men det behöver ju inte vara lätt för det. Lilleman sover mest, bajsar och äter då och då. Sigge testar sina föräldrar och ser om de fortfarande är på banan. Fredda är klippan som råddar och donar och jag är mjölkkon som sitter i soffan med feber och onda bröst. Jag lanserade teorin om att få en spark på ett mjölkstinnt bröst kanske ändå kunde motsvara männens att få en spark i pungen. Inte ens då la han bort gentlemannarollen utan försökte gå mig till mötes med någon form av nick, hum och klapp på huvudet, men jag anar ändå viss tvekan på den.

Varning för magsjuka på förskolan gjorde att Sigge fick vara hemma de två första dagarna efter vi kom hem och sen var det ju påskledigt. Så mycket tid tillsammans har vi haft, mycket tid att stimulera en 2,5-åring också. Men se så fint, mina två tillsammans i soffan.

Sen kom detta. Ser ju gemytlisch ut och allt men sanningen är att den till höger hade 40 graders feber och spydde ner halva soffan cirka tre minuter efter att det fotot togs. Det var i fredags och framför allt sedan dess har vi inte riktigt ordning i tillvaron om man säger så. Kanske inget vi väntade oss heller, men det gör det ju inte lättare. Känslorna sprutar åt alla håll på alla fyra. Inga rutiner och sömnbristen är påtaglig. Sigge är dock tack och lov frisk igen (och har även börjat äta, hurra!) och imorgon är påsklovet slut så då är det förskolan som gäller igen. Vi tror, från botten av våra väldigt blödiga hjärtan, att både han och vi kommer må bra av det.

Men ändå, nu är vi fyra här hemma. Vilken grej. Vilken alldeles fantastisk grej!

1 Comment

  1. Charlotte
    27 april, 2019

    Woho! Grattis till nummer 2. Vi har också 2 pojkar vid det här laget, jag var lämpligt nog gravid och födde barn den varmaste sommaren nånsin. Och vet du, det är supersvårt och superkul, och att se sina två barn tillsammans får det att värka supermycket i hjärtat. Kul att du är tillbaka!

    Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *