6 månader

Idag har jag varit mamma i sex månader. Ett halvt år. Varje dag, varje minut i sisådär 181 dagar. Det känns som en evighet och som en ögonblinkning.

Jag var väldigt beredd på att bli mamma tyckte jag. Hade varit klar på det där med att det skulle skaffas barn ganska länge (ja ungefär sedan jag var nio kanske och jag och Mariah var överens om att vi skulle ordna med knoddar när vi var sexton år (och därmed basta!)). Så jag tyckte mig förstå att det skulle vara magiskt, som alla sa. Det häftigaste någonsin. Men ack så lite jag visste. Ingenting faktiskt.

Det häftigaste någonsin stämmer, men att hela kroppen skulle fyllas av känslor man inte ens visste existerade. Att ett par små ögon kan se rätt igenom en – på riktigt (ja alltså på riktigt och inte på serietidningsvis). Att gränslös lycka och avgrundsdjup ångest kan leva sida vid sida och på samma gång. Nu kan jag förstå det alla mässade om innan, och veta att jag inte förstod något alls då.

För sex månader sedan låg jag i en säng på BB med ett litet gryn bredvid mig och förstod mest ingenting. Drack saft och förundrades över det vi varit med om på morgonen. Nu är det fredagskväll i Sundbyberg, vi har ätit hamburgare och Sigge har ätit gröt. Han skrattar när karln gör pruttljud och högfärdsskrattar för att få uppmärksamhet. Varje dag är ett äventyr med nya saker i parti och minut men ändå är han lika självklar som att solen går upp eller att det regnar på midsommar.

Att vara mamma – de överlägset bästa sex månader jag varit med om.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *