Blogg

Nobelpris i planering (not) och lugn och ro (lite)

Med tanke på att vi faktiskt är lediga och tillsammans precis varenda dag i veckan är det legitimt att fråga hur vi egentligen tänkte med att åka till IKEA en söndag mitt på dagen en lönehelg? Inte alls måste vara det uppenbara svaret. Att vi sedan hade för avsikt att få grejerna hemkörda samma dag och därmed behövde vara plockade, betalade och klarköade till hemleveransen senast klockan 15.00 och inte hade ätit lunch innan avfärd skickar oss inte närmare ett Nobelpris kan jag lova.

Men vi lyckades, trots 110 kollin av garderobsinredning på ta själv-lagret (om än med nästa månads kvot av fula ord förbrukad).

Så igårkväll skruvade vi soffa och idag har vi jobbat garderob och vitrinskåp (för det blev ett, tjoho). Och bra blir det, riktigt bra. Men vi känner ändå att vi tar det lugnt, vi har ingen stress här. Här ska vi bo ett bra tag framöver så vi skapar ett långsiktigt hem i lugn och ro. I alla fall så lugn och ro som jag och mitt intresse mäktar med (läs: IKEA kunde alltså inte vänta till måndag – suck).

Jag är inte död, men jag är i himlen

Haj haj, hallåo.

Sådärja, en första rapport från Ekerö kommer här. Jag ber om ursäkt för att den dröjt, jag har visst haft fullt upp med att flytta, leta underkläder, bestämma logistik i kök, fira midsommar, besöka IKEA, gå runt med Sigge som lärt sig just att gå, grilla, klappa händerna i löjlig eufori när möbler passar så in i bängen bra, sa jag leta underkläder (?) och konstatera att det känns så oerhört bra detta cirka sjuttiofem gånger per dag.

För det är inte klokt vad bra vi mår i magen just nu. Vi stannar upp, tittar oss omkring och njuter hela tiden. Är sådär fnittrigt nyförälskade i vårt hus och i denna ö.

Att det dock är kaos är väl självskrivet tänker jag. Till exempel använde två personer precis trettio minuter av kvällen för att leta efter min dator (funnen och hyfsat välmående, tackar som frågar). Men ni ser att det i alla fall finns lite utemöbler och framför allt en uteplats med en grön fondvägg – och mer än så kräver jag faktiskt inte just nu.

Men jag lovar mer bilder och lite bättre bloggflyt från och med nu. Nu vet jag ju i alla fall var datorn är.

Min vackra idyll

Hej hej hallå.

Vi är kvar i Dalarna och njuter i post-studenttider. Har INGA måsten och dricker hutlösa mängder kaffe. Den här tiden i den här delen av landet är verkligen magisk. Det är så grönt och vackert, vädret är sådär perfekt (inte för varmt, inte för kallt, sol för påfyllnad av D-vitamin och moln för bra fotoljus) och inga mygg. Så tänker ni att ni nog ändå måste besöka Dalarna någon gång i ert liv så är det dags att packa in er i bilen ungefär NU.

Men idag är sista dagen för oss för denna gången. Flytten står på agendan så imorgon åker vi hem och börjar. Iiiiiiiiiih!

Fast innan vi är där ska vi mysa i solen/skuggan så fort Sigge vaknar.

Studentens lyckliga dar

Sjung om!

Så var då alla syskonen, citat från pappa, ”pressade genom det svenska skolsystemet”. Idag har vi firat Anton som tagit studenten. Hipp hipp hurra för honom.

Dagen började här hemma med stilla blomplock och bukettarrangering, medan studenten själv testade tidens begränsningar och möjligheter i ett försök att komma i tid till fotografering iförd både en kostym och slips. Sen bar det av in till Noret och lunch, utspring, avvinkning av studentflak och inhandling av Sigge-mat och gröna bananer. Jag hade på mig en gammal blå klänning från någon av de där bröllopssommarna, kände mig faktiskt lite fin och blev lipsill av att titta på de glada ungdomarna som just denna dag var på toppen av allt de känner och vet. Minnen och känslor.

Sen var det kalas här hemma med den närmsta släkten som vanligt. Och det i sin tur innebär i runda slängar trettio (plus) personer så då fick kameran vila mest, eftersom vår lilla bebis inte alltid är ett stort fan av folk, ljud och gamla tanter (läs: farmor) som vill hälsa.

Tillslut drog studenten vidare och Sigge återgick till gott humör och jagande av hundar. En superhärlig dag med alla nöjda (och nu skapligt trötta). Förutom Leksands gymnasium då möjligen som blir ett musikgeni kort nästa år.

Grattis bästa Anton!

En liten oreda och en snart flytt

Packhjälp.

Förvisso blev jag väldigt mycket mer effektiv i livet när vi fick barn men nej, packning undantaget. Så förra veckan kom farmor och farfar upp och byggde torn som lilleman fick riva, så föräldrarna kunde hänga på vinden och packa i några timmar. TACK.

Flytten förresten, ska vi ta tag i den kanske. Den går nämligen visst av stapeln lite tidigare än vi först tänkte. Planen var efter midsommar, meeeeen vi kunde inte riktigt hålla oss när huset ändå stod klart. Så galenskapen i historien är inte färdiga ännu, för redan imorgon får vi nycklarna (och med ”får” menar jag såklart ”betalar vi dyrt för”). Sedan smäller det på midsommarveckan, då går lasset. Men eftersom vi däremellan ska spendera några dagar i Dalarna på student med mera så har vi inte mer än några få ynka nätter kvar här i Sumpan. Sen bor vi visst på Ekerö och som vi längtar.

Återförenade i en tröttvals

Han är hemma igen!

Jag firar med pussar, Sigge med att kladda på fönstret – som sig bör med andra ord. Vi har ätit brödfri version på chèvre chaud och turats om att bära runt på Sigge som betedde sig som jag gjorde efter min första tjejvasa, mest gick och smågrät i uppgivenhet. Fast han kunde koncentrera sig till hundra på att hulka mer eller mindre högljutt medan vi stod för gåendet. Nu sover i alla fall sötsaken som den bebis han ändå är.

Det gör jag också snart känns det som. I min ensamhet kraschade jag en parmiddag hemma hos Hanna och Erik igår och det var så trevligt så att jag inte tog mig i säng förrän efter midnatt. Det hade Sigge dock varken förståelse eller respekt för så upp som vanligt imorse. Tro att man inte är 22 längre.

Tjuven i mig

Lite knyck har väl ingen dött av.

Tror det var Sandra som sa det bra på instagram häromdagen; försommaren – årstiden då vi alla blir lite småtjuvar och knycker blomster till höger och vänster. Dessa stals ärligt på en promenad härom dagen. En blick åt höger, en åt vänster och så ett snabbt knipps när de andra barnvagnspromenerarna tittade ner i mobilen, eller en avvikelse från gångvägen upp i skogen och gömma sig bakom lövverket för att undgå upptäckt av triljonen löpare som lite sent har börjat fila på beachformen.

Förresten, jag förstår att ni vrider er i ovisshetens plågor över hur det går med min dator eftersom det faktiskt bjuds på färska bilder. Ja uppenbarligen är den igång igen, med hjälp av lånad sladd. Sladden ska dock lämnas tillbaka idag och med karlns dator ute på vift med karln i släptåg så kan det bli lite tyst här någon dag. Fast det har det ju varit ändå på senaste tiden, men nu kan vi väl kalla det mer tid att packa och mindre pladder (istället för bara dåligt bloggande).

Lite ensamma

Pappa.

Ikväll har jag och Sigge kört pappan till Arlanda och vinkat hejdå. Han ska på konferens över helgen och ja, vi saknar honom redan. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i att vara utan honom, men sen Sigge kom har behovet av att vara vi tre blivit enormt. Jag känner mig halv direkt om någon av dem saknas. Och att titta på Sigges ögon när han får syn på sin pappa och spricker upp i sitt halvtandade leende, det är det bästa jag vet.

Meeen, lite isär får vi ju faktiskt lov att vara ibland och livet från den ljusa sidan-inställningen ger oss att vi i alla fall får mer plats i sängen här hemma. Och tråkigt lär vi inte få, projekt packning har börjat här hemma och givet det totala kaoset som råder efter att vi bara skrapat på pryl-ytan så lär det ta sin lilla tid…

Sverige, Sverige älskade land

Grattis!

Älskade land. Det är din dag idag. Världens bästa.

Jag klädde på mig min Sverige-tröja och kände mig fin. Det må ha sina brister men det är ändå det bästa landet i världen. Jag känner en enorm ödmjukhet inför det faktum att jag har fått äran att bo här.

Och jag är stolt över Sverige och över att vara svensk. Det är jag stolt över.

Jag tänker att vi måste ta tillbaka den, stoltheten. Någonstans på vägen verkar vissa mörka krafter ha tagit stoltheten som gisslan och gjort den ful. Kopplat den till ett litet obehag i maggropen. Till paraderande män i mörka uniformer. Till exkluderande och inte inkluderande. Säger du att du är stolt fångar de in dig i sitt nät och du riskerar en stämpel i pannan.

Men det är så fel. Vi har så mycket att vara stolta över. Över det öppna, fina, omtänksamma land som vi lever i. Så låt oss alla vara stolta, idag och alla andra dagar. Hylla detta land och dess människor, fjäll, sjukvård, väder, historia och framtid. OSS!

Och när vi ändå håller på kan vi väl ta tillbaka flaggan också!

Finbesök, hollandaise och motto i livet

Finbesök.

Idag har jag och Sigge varit i stan och hängt med Joanna och hennes lilla mage (Sigge ska få ännu en kompis, jag är alltså inte oförskämd och påpekar folks magar till höger och vänster) som var på stadsbesök. Först gick vi vilse på Hornsgatan men sen ordnade det upp sig och vi fick i oss lunch Hälsocafet Mahalo, som hade mat precis till fullo i min smak (jag tänker att det kommer bli svårt att äta lunch någon annanstans i stan från och med nu) och kaffe på lagom solig uteservering. Så himla trevligt. Och sen när arbetsdagen (för de som sysslar med sådant) var slut begav vi oss sedan till varsitt väderstreck om den stora staden. Hon för att slänga upp fötterna högt hoppas jag och jag för att brotta ner övertrött Sigge och slå mitt livs första hollandaisesås. En på det hela mycket bra måndag alltså.

På väg in på Mahalo spreds visdomsord. The idea is to die young as late as possible.

Jag gillade det. Jag tror jag precis skaffade mig ett nytt motto i livet.