Blogg

Sålt och klart

Vrooom.

Är väl det bästa sättet att sammanfatta det på. Det faktum att vi för fem veckor sedan skulle bo i vår lägenhet i tre-fyra år till enligt planerna och nu sitter här med ett köpt hus OCH en såld lägenhet. För igår eftermiddag mötte vi upp två nöjda köpare på ett mäklarkontor i Solna och kritade på papper som säger att nu ska vi verkligen flytta! Förhandsvisningen i torsdags gick som ni förstår väldigt bra så med rätt bud i korgen var det inget att orda om. Sagt och gjort, nu är det bara att packa kvar.

Eller bara och bara förresten. Uuuu så tråkigt att packa.

Hur som helst, det är så skönt att det är klart och vi kan inleda nästa fas, separationsfasen. Den där vi ska slita oss från vår lilla pärla. Och med vi menar jag såklart jag, eftersom karln är ungefär lika sentimental som ett pepparkakshus. Men jag ska spendera maj månad med att gå och säga hejdå till väggar och golvlister.

Någontings bästa pins

Eftersom jag ganska länge varit på det klara med hur de sista detaljerna här hemma skulle se ut och vi inte gjort något barnrum så blev pinterest åsidosatt när liten kom till världen. Men nu är det bara på’t igen som sagt. Så vi återupptar väl denna del av bloggen. Såhär första gången är det inte veckans bästa pins utan mer senaste halvårets bästa eller något, men framöver nu ska jag hålla ihop det. Lovar.

Börja om från början, börja om på nytt. Köket, lägenhetens bästa och mesta klapp på axeln-rum (jag är så nöjd) och det kommande husets akilleshäl. Så det är bara att trilla geniknölarna om hur man får till ett nytt men ganska träligt och väldigt standard-kök till ett Johanna kök. Det är inte uppenbart…

Magkänslan av att flytta till träd utanför fönstret personifierad i en bild.

Vi ska visst möblera 141 kvadrat nu också. Så alla ni gamla härliga skåp därute – beware of the me.

Och så var jag på jobbet härom dagen och hängde. Sigge sov och jag sprang ner själv till IT-supporten med datorn i högsta hugg. Kändes nästan som man var vuxen och arbetande – och det i sig kändes visst inte helt galet. Så jag ska nog bli redo, och när det börjar närma sig ska jag shoppa jobbkläder à la detta. För att peppa extra. Jag tror det blir bra (karln å sin sida fick dåndimpen av den sista, har har lite svårt för visioner ibland).

Känslan.

Jag är verkligen topp-nöjd med alla val av färg/tapet/material vi satt i den här lägenheten och eftersom vi varit klara i hutlösa tre veckor eller något så har jag inte hunnit tröttna så värst heller. Men den veliga och totalt hämningslösa vad gäller att göra om genen jag äger är ändå lite förtjust i att få leta nytt, välja nytt och galna till någon tapet här eller där…

Jomenvisst.

Bilder: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11

Piff och fluff och sticklingar

Sticklingbonanza.

Det är vad det är här hemma just nu. Jag går och knipsar stjälkar av allt mer än jag vattnar (eller dammsuger för den delen). Mest för att de är så oerhört söta.

Men VAD jag börjar bli nervös över det där med visningen alltså. Huh. Måtte någon vilja köpa stället, förstå hur bra det faktiskt ändå är här. Världens trevligaste förening, bästa läget och faktiskt en väldigt fin bostad (om man får anti-jante:a sig lite). Jag går och putsar och fipplar, flyttar ljusstakar en centimeter hit eller dit. Ångestdämpande aktivitet för nej – jag tror inte att det spelar någon roll egentligen. Meeen, jag är inte villig att ta risken att det skulle falla på ljusstakskaos.

Sju månader

Jag fick ba lov.

Så himla göllig bild på en så himla göllig unge om ni frågar mig. Och rolig just nu. Han är egentligen typ alltid glad och spenderar dagarna med att ligga och guppa på golvet i försök att ta sig framåt (ser sjukt kul ut), väsa som en arg katt fast i förtjusning över allt att tugga på (låter kul) och gosa med mig när humöret sviktar en minut eller så (det mysigaste som finns). Han vaknar lite för ofta på nätterna bara, men annars kan jag rekommendera sjumånadersbebisar å det grövsta.

Imorgon har vi visning här hemma. Det kanske inte är en sjumånaders starkaste sida dock så vi spenderar kvällen efter läggning med att plocka i ordning det mesta. Så tänkte jag och lillherrn hålla oss borta större delen av morgondagen på grund av att det blir nog liksom bäst så.

Drömhus vs. småbarnsföräldrar

Well…

Om någon skulle be mig att beskriva mitt drömhus skulle det låta något i stil med; sekelskifteshus med lagom knarrande trappa, originaldetaljer, modernt renoverat kök och badrum med känsla för husets karaktär, glasveranda, vinklar och vrår, trädgård med stor gräsmatta, äppelträd och svartvinbärsbuskar och falu rödfärg i parti och minut (och vita knutar såklart). Och nu, nu har vi alltså köpt hus.

Den totala motsatsen ungefär.

Vårt hus är ett nybyggt hus, så pass nytt så det inte ens finns än. Det står på en 200 kvadratmeter stor tomt, vilket innebär att gräsmattan är som en hundgård ungefär. Allt är rakt och rätt, trappan knarrar antagligen inte och köket är förvisso modernt och är väl i stil med husets karaktär – men det råder total brist på serveringsskåp i original från 1910 och pigkammare. Blått är det också.

Men någonstans mitt i min trädgårdslängtan och snabba beslut insåg vi att nu är inte tid för drömmen. Eller rättare sagt, just nu ser drömmen annorlunda ut. Jag tror den stavas P.R.A.K.T.I.S.K.T för tillfället. Öppna ytor för en vilde att springa på, en grovingång rätt in från bilen till tvättmaskinen, ingen dränering så långt ögat kan nå, nya saker med garanti, färdiga väggar som inte kräver det minsta av renoveringstapet ifall målar/tapet-andan faller på, tåliga golv och vattentäta badrum. Typ så. Det är verkligen inget ocharmigt hus, det råkar bara se likadant ut som alla grannars hus och inte ha den där drömmiga gammelcharmen som är så mycket jag. Men vet ni, det gör absolut ingenting. För i sommar kommer vi inte lägga all vaken tid på gräsklippning och i vinter kommer vi inte lida av kalla dragigia golv utan livet kommer var oerhört praktiskt och alldeles, alldeles underbart.

Foto: Fastighetsbyrån, och är alltså en bild på visningshuset som ju faktiskt var rött när man tänker på det

Påskledigt med sjukbebis

Glad påsk!

Sigge vaknade inatt och lekte element-leken. Ni vet den där man ligger i sängen, skaffar sig feber, hettar upp allt i sin närhet till närmare 250 grader och låter oavsett om man sover eller ej så eventuella sängkompisar får lite svårt med sömnen. Nej, han nådde kanske inte helt 250 grader just, men han är hur som helst inte helt frisk vår lille vän. Så jag sitter i soffan med liten på armen på grund av att det visst är stört omöjligt att sova någon annanstans.

Men men. Flyttbeslutet har satt igång tankeknölarna igen så jag har så smått återupptagit mitt pinterest-knarkande. Och pinterest kan man ju med bravur sköta med en hand. Så där har ni lånfredagsstatusen hos Sundbybergsfamiljen; bebis på en arm, pinteresthantering med den fria handen och karln i andra soffan.

Och en önskan om en skål påskgodis…

Hemnet-tips (hehe)

Kolla!

Så går då vår lägenhet att skåda på hemnet efter mäklarmaskinens åverkan. Att hålla en lägenhet fotograferingsvänlig när man har en sjumånaders knodd hemma var ett äventyr (som innebar att vi helt enkelt bjöd bort oss till folk) men det blev bra tycker jag. Jag som går och drar här för jämnan ser såklart allt, men 0m man också tänker på att Sigge skrek som om han sett snömannen så fort han fick syn på fotografen, så är jag mycket nöjd med hur stället ser ut. Kul att se sitt hem genom någon annans kameralins om inte annat. Alla bilderna hittar ni här, så har ni lust får ni gärna titta – och kanske hålla någon tumme eller så.

Om målbilder och att se dem förverkligas

Jag hittade den här bilden i ett av mammas gamla album och den började direkt att prata med mig. Sa så mycket som jag inte tänkt på eller glömt. Eller kanske förträngt. Vad som djupt inne i mig pockat på uppmärksamhet ett tag men som jag inte riktigt sett någon möjlighet till lyfta fram. För att dra de stora växlarna; den berättade vem jag är…

Naturen och jag, enkelheten, picknick vid en fäbod, plocka blommor, färska blåbär. Ja låt oss förresten stanna där, vid blåbären. Ha frysen full med blåbär, äta blåbär till frukost, koka blåbärskräm och ta kort på Sigge när han har blåbär i heeeela ansiktet. Det som jag har i mig från min barndom och som jag saknat länge utan att förstå.

Tubsockorna i de gamla seglarskorna, träbänken med grånat trä, vitsipporna som ploppat upp ur marken där de hade lust, skogen där bakom och det faktum att vi nog inte är helt olika ändå. Det lite ser ut som att det är jag som sitter där.

Så bilden blev en målbild, till vad jag vill. Till vad jag kanske till och med måste få för att vara jag. Och nu, nu sitter vi här. Med våra signaturer på ett papper som säger att vi ska äga ett hus. Ett hus med en liten trädgård som ligger vid vattnet och vid skogen. Där det kan tänkas finnas blåbär. Att vi kunde få en sån miljö utan att behöva riva upp allt i vår tillvaro vågade jag inte ens formulera som en dröm för en månad sedan. Men som ett brev på posten kom en möjlighet och vi valde att hoppa på höghastighetståget ut på ”landet”. Så in i … bra det känns.

Min narcissist-tavelvägg

Voila…

Här är hela bildväggen i all sin prakt med någon liten information om vad det är för något i ramarna. Jag pratade ju om hur mycket jag gillade den själv och vad bilderna gav för minnen och känslor häromdagen och här kommer en liten ”dela med mig” i alla fall.

Under tiden ni tittar på mina vingliga pilar sitter då jag och dricker kaffe och spanar på Sigge som på något vänster tar sig lite lite framåt på golvet. Tror det är något han gör med stortårna men kan inte helt förklara det. Just nu äter han i alla fall på mattfransarna som nyss var väldigt långt bort från hans giriga små händer.