Blogg

Ni känner det, jag känner det – det går inte så bra just nu detta. Bloggandet. Det blir mest ingenting och det frustrerar mig.

Jag har så mycket i mig men som ett brev på posten kom den, tidsbristen, livspusslet, det dåliga samvetet. Viljan att spendera varje vaken och sovande sekund som jag kan få loss med min lilla familj. Det går jättebra att jobba, jag tycker det är kul. Men varje dag när jag kommer hem och möts av en man med skägg och en liten med vidöppen mun som ivrigt vevar med kroppen för att kommunicera vad han nu vill kommunicera så blir jag hel igen. Och där finns då inte plats för att blogga just nu. Dessvärre. För jag vill, jag har idéer och tankar. Det är ju så kul att uttrycka mig i text och jag älskar att fotografera. Men nej, det blir inte av och tanken på det gör mig lite ilsk.

Så jag gör det jag inte vill men behöver. Tar paus. Säger att det inte kommer hända något här på ett tag. Jag vet inte när och om jag kommer tillbaka men för att verkligen ge stressen i mig lite andrum så stänger jag dörren september ut till att börja med. Så får vi se sen.

Tack så länge alla ni tappra som är här inne, jag tror vi ses igen – på ett eller annat sätt.

Dagen börjar med kaos. Vi sätter oss i bilen och åker in i stan. Det är som väntat kö men vi kommer precis i tid till karlns bokade tid. Jag och Sigge ska bara parkera och sen gå och äta frukost. Sigge vill inte åka mer men jag säger att vi bara ska hitta en parkering och sen ska han få komma ut och springa. Jag snubblar bort mig bland gatorna på Östermalm och avviker från min plan. Stockholm är tom på parkeringar och Sigge blir argare och argare. Det tokregnar utanför. Plötsligt blir det tyst i baksätet och jag förstår att han har somnat, en parkering och tio minuter för tidigt. Jag haffar tillslut en plats, känner i maggropen att den nog är fel men orkar inte mer. Sigge sover och jag plockar i tur och ordning ut vagn, väska och Sigge. Han vaknar och vägrar somna om. Istället för en lugn frukost med sovande barn går jag gata upp och gata ner i regnet med ett barn som vägrar somna trots att han alltid sover minst en timme och nu kanske har skrapat ihop en kvart. Jag gråter för att det regnar, för en eventuell parkeringsbot, för att det inte var såhär sista dagen på föräldraledigheten skulle vara.

Jag ger upp, köper klämmis på Ica och går till restaurangen. Sigge är för trött så innan servitrisen kommer och tar min beställning hinner jag fundera på att lämna tio gånger. Men jag har suktat efter denna frukost för länge så jag stannar. Mutar med allt jag kommer över. Han älskar min chiapudding men tycker grapefrukt är knasigt. Han pekar på lamporna och den blinkande lastbilen utanför fönstret medan jag slukar cappuccinon och min avokadosmörgås och nickar och klappar. Han har gjort mig galen men jag älskar den där ungen så oerhört mycket där och då.

Vi går mot bilen. Jag vet inte vilken gata den står på men får oväntat hjälp. Ser att vi står på en lastplats men inte fått någon bot och morgonen känns räddad så vi firar med att springa runt på trottoaren och titta på en slamsugarbil. Parkerar på en bättre plats och bebislunkar ut till Moderna Muséet där vi väntar på karln och övar ännu mer på att gå. Jag kan inte förstå hur mycket han lär sig så fort. Vi möter upp karln och Sigge ler sitt största léende när han ser pappa. Lunch och bilfärd mot Ekerö. Sigge somnar direkt och väl hemma bär jag in honom och lägger mig bredvid honom i sängen. Vi sover i två timmar, alldeles nära. När vi vaknar är klockan fem, han är rosig om kinderna och bus-ler med nappen i mungipan och jag konstaterar att där var den slut. Mammaledigheten.

Och att den slutade fint.

Vi är inne i stan en hel dag. Strosar. Sigge somnar efter lunchen med Hanna och jag hittar kläder som jag aldrig trodde skulle passa mig men som får mig att stolt dra bak axlarna när jag ser mig själv i spegeln. På jakt efter strumpor till Sigge får trafiken panik och några tjejer skriker i extas framför någons telefon så Sigge vaknar. Kungsträdgården är lugn och Sigge får på sig skor och springer runt. Övar på något av det största, att kunna gå, och det lite mindre, att plaska i vattenpölar. En kortege med blinkande polisbilar i början och slutet är det mest fantastiska han sett på flera veckor, kanske någonsin.

Helt plötsligt blir klockan mycket och vi beger oss mot de fantastiska kollegorna. De har ställt till med kalas i konferensrummet och jag känner mig redo att spendera mer tid där. Sigge vill inte äta men tar på sig sitt soligaste leende och springer runt det stora bordet. Runt runt.

Magen börjar kurra och små ögon blir långsamt smalare och smalare. Bilen står parkerad en bit därifrån och vi vandrar genom ett Stockholm i kvällsljus. Jag med blicken i skyn och liten pratande med alla vi möter och pekande på duvorna i parken. Kvällssolen kastar guld på tagåsarna och det är så vackert. Det är en sådan där kväll som inbjuder till tankar så jag funderar. På min plats i livet. Där jag är.

Att allt känns på plats. Där det ska vara. Att jag inte vill ändra på något. Att jag är 32 år gammal och har ynnesten att leva ett perfekt liv. Så perfekt som ett liv kan bli.

Sigge avbryter mina tankar med ett ”däh” och tittar på mig med sina blå, trygga ögon och jag smälter ihop inombords, klappar honom på kinden, säger ”ja älskling, en tickande pinne – fin va”. Tittar på vattnet och pekar på båtarna och säger ”titta, en sån som farfar har” och han tittar på mig igen. Det ser ut som han också funderar. Vi kommer fram till bilen, sätter oss och lyssnar på Babblarna genom Bromma. Ute på öarna smeker skymningsljuset över de gröna fälten och jag ler så stort på insidan så det är omöjligt att inte släppa ut det. Sigge somnar två minuter innan vi stannar utanför dörren till det blå huset. Jag bär in honom i huset, han kramar min hals och där är den igen. Känslan.

Jag är på rätt plats.