Blogg

Barnfri och den grejen

Jag ser så himla mycket fram emot helgen. Jag och mina kära vänner har bokat in oss på övernattning på annan ort för att bara umgås. Snickesnacka. Bada bubbelpool och spela spel typ (obs! inte samtidigt förslagsvis). Rent ut sagt; det ska bli skitkul!

Men…

När vi bokade, i oktober, så var det bara tuta och kör under devisen ”inga problem, Sigge kommer ju vara ett halvår för bövelen”. Det visar sig dock att en halvårsgammal mamma kanske inte riktigt är framme vid ”inga problem”-stadiet när det väl är dags. Återigen slår det mig; så lite man visste. Sigge älskar mat och äter i stort sett allt man presenterar  för honom (men våga inte komma springande med katrinplommonpuré för då sjunker man i popularitet snabbare än snöoväder i maj) så han kommer inte svälta. Visst, det kanske kan bli lite svårt att somna om på natten utan tillgång till mammas bröst, men en vakennatt (i värsta fall) kommer inte skada någon (i vart fall inte Sigge, karln däremot är mer oklart). Han är sedan generellt världens gladaste bebis så några totala skrikfester där bara mamma duger förväntar sig ingen. Så – det kommer gå alldeles toppenbra.

Men det där mammahjärtat alltså. Det får mig inte att ställa in på några villkors vis, det slår bara lite hårdare vid tanken på att inte se min lilla skrotunge på 24 timmar.

Fredagsbukett/gren… ish

 

Här kommer fredagsbukett på en tisdag. Där själva buketten i ärlighetens namn var från onsdagen också så inte speciellt mycket fredag alls när jag tänker efter. Fast jag tror den första knoppen brast på fredagen, så det räknas. Hur som helst. Jag fick med mig grenarna från vistelsen hos Rebecca och låt oss stanna upp där ett ögonblick.

Jag åkte alltså ut till Rebecca för att träffa henne och lilla stjärnskottet Mirabelle, två månader, i förra veckan. Hur mysigt som helst (men att Sigge varit så liten (och lätt) en gång övergår mitt förstånd). Vi spenderade tid på promenad, på lunch på slott och sedan i deras trädgård på baksidan. Åh vad jag fick trädgårdslängt av den timmen. Det är inte fråga om någon stor trädgård, mer en plätt men tänk bara – att öppna dörren och gå rätt ut, att ha pioner i en liten rabatt och att ha sin egen syren att knipsa grenar av i mars. Nej, ingen lägenhetsmänniska egentligen var det jag var va. Men så länge har jag i alla fall min onsdags/tisdags/fredagsbukett att titta på. Som jag tittar.

Och tro att jag är speciellt nöjd med vasen, mhmm.

Eskalerande helg

Vilken helg. Eller, den började sådär med tvättid och lite lurviga miner här hemma efter halvkass sömn. Men lagom till regnet drog in över Sundbyberg så promenerade vi till Hanna och Erik för spelkväll- och ska ni veta något om mig så är det att jag ääääääälskar (ja precis, sju ä:n ska det vara för tydlighetens skull) att spela spel. Det blev förvisso en spännande upplevelse med tre bebisar som hetsade varandra till skrik under regelgenomgången, men sex timmar senare var partiet klart och vi gick hem i natten med en sovande Sigge. Världsklass som man säger.

Idag har vi varit på tur ute på Ekerö. Jag hängde där i Rebeccas trädgård härom veckan och fick mersmak så familjeutflykt stod på schemat. Det blev till att åka runt lite, äta och fika på slott, spana ut över vattnet och gå lite promenad. Sigge af Ekerö (som han numera är utnämnd till bara för att det klingade så fint) stod i solen och var sådär liten och go som han är medan vi funderade lite på hur vi levat utan bil de senaste åren. Det är ju inte klokt vad vi missat när man tänker efter.

Och nu på kvällen har jag gjort skåprensning och överraskat inte minst mig själv med att få ihop en kalasrätt medan Sigge har vägrat smaka på välling (dock ingen överraskning). Ja, så allt som allt en fantastisk helg helt enkelt (totalt fri från kamerabilder dock – så håll till godo med mobilen).

6 månader

Idag har jag varit mamma i sex månader. Ett halvt år. Varje dag, varje minut i sisådär 181 dagar. Det känns som en evighet och som en ögonblinkning.

Jag var väldigt beredd på att bli mamma tyckte jag. Hade varit klar på det där med att det skulle skaffas barn ganska länge (ja ungefär sedan jag var nio kanske och jag och Mariah var överens om att vi skulle ordna med knoddar när vi var sexton år (och därmed basta!)). Så jag tyckte mig förstå att det skulle vara magiskt, som alla sa. Det häftigaste någonsin. Men ack så lite jag visste. Ingenting faktiskt.

Det häftigaste någonsin stämmer, men att hela kroppen skulle fyllas av känslor man inte ens visste existerade. Att ett par små ögon kan se rätt igenom en – på riktigt (ja alltså på riktigt och inte på serietidningsvis). Att gränslös lycka och avgrundsdjup ångest kan leva sida vid sida och på samma gång. Nu kan jag förstå det alla mässade om innan, och veta att jag inte förstod något alls då.

För sex månader sedan låg jag i en säng på BB med ett litet gryn bredvid mig och förstod mest ingenting. Drack saft och förundrades över det vi varit med om på morgonen. Nu är det fredagskväll i Sundbyberg, vi har ätit hamburgare och Sigge har ätit gröt. Han skrattar när karln gör pruttljud och högfärdsskrattar för att få uppmärksamhet. Varje dag är ett äventyr med nya saker i parti och minut men ändå är han lika självklar som att solen går upp eller att det regnar på midsommar.

Att vara mamma – de överlägset bästa sex månader jag varit med om.

Om att vara personlig

När jag ”nystartade” bloggen för ett år sedan funderade jag lite kring personlighet. Hur personlig jag skulle vara här. Vad skulle jag vara för bloggare. Jag tror jag beslutade mig för att det skulle vara mindre person och mer annat. Men jag vet inte jag – vad det har blivit riktigt – och jag vet nog inte längre vad det där ”annat” skulle vara heller.

Så jag har tänkt och funderat på det där med att vara personlig. Jag inser att mina snart tio blogg-år har satt sina spår och att göra helt om inte fungerar. Jag har alltid pratat om min tillvaro så ”min blogg – mitt liv” är liksom närvarande vare sig jag vill eller inte. Men jag funderar ändå kring personlighet och om det kanske är dags att vara mer personlig ändå. Dela med mig lite mer på djupet av det jag känner för. Men där tar det ändå helt plötsligt stopp och jag undrar om jag helt saknar personlighet. Känner jag inget liksom? Har jag inga tankar att dela med mig av? Jag trodde jag var en vän av språket men är jag kanske fattig på ord?

Jag vet vad min integritet tillåter men jag tror jag tvivlar på att det skulle bli speciellt kul. Så vad säger ni? Ni som ändå är inne här på dagarna. Vad vill ni se och läsa när ni kommer hit? När är det kul att vara här, när avföljer ni på bloglovin’ och när är det mer som en repdragning i Vasaloppet (trist men svårt att undvika)? All feedback är bra feedback för jag vet inte riktigt vad och var jag är känner jag. Hit me.

Minivacation på Siggesta gård

  

Här kommer lite bilder från det drömmigaste lilla rum jag sett på länge. I fredags checkade vi alltså in på Siggesta gård på Varmdö och för att citera karln när vi tittade in; ”det här är något för dig va”. Japp, till hundra procent. Allt från butiken till restaurangen till rummet var sååå fint.

Till kaklet också förresten. Har ni sett va? Jag hade nog bläddrat förbi det i en kakelbutik men såhär på plats var det huvudet in i kaklet-fint tycker jag.

 

Fotograferandet begränsades dock till rummet på grund av att när jag var på andra ställen på gården var jag 1. alltför fokuserad på att äta den sjukt goda maten, eller 2. fullt upptagen med att brista ut i sång över hur bra vi hade det.

Men maten i all ära, frågan är om inte sängen ändå var bäst. Så fluffig så klockorna stannade. Kvällen spenderades först med trerätters för oss och gröt på restaurang för Sigge, men därefter hade inte ens en vagn full med gratis charkuterier och frusen cheesecake direkt utanför fönstret fått oss att lämna himmelriket till dunhav.

Så tips till alla Stockholmare som vill ha en minivacation – Siggesta gård. För den som är intresserad har jag även ett tips till alla icke-Stockholmare som vill ha minivacation runt Stockholm. Ja ni gissade rätt – Siggesta gård. (och nej, jag är (dessvärre) inte sponsrad).

Påfylld och pepp (och vem vill inte möblera om då)

Söndag och vi fortsätter myshelgen. Boostar med ingefära och citron till frukost, dricker kaffe och sitter med den sovande kanelbullekindade (morbrors uttryck) gullungen i knät. Han tar utropad umgängeshelg på allvar och vägrar sova om man lägger ner honom.

Jag planerar ommöblerning i sovrummet också. Har man inget kvar att renovera så…

Fast jag känner mig generellt oerhört pepp just nu. Är det vårvädret månne? Eller det faktum att vi var på utflykt fredag till lördag, på Värmdö på urmysigt ställe med urgod mat och fick kvalitetstid som fyllde på alla nerver med kreativitet och energi? Det är ju skit samma egentligen, det viktiga är att kommer man ini i flytta möbler-mode så ska man flytta möbler. Så tänker jag i alla fall.

Födelsedag i förbifarten och umgångeshelg

Mitt i en efterhängsen röklukt från vasaloppselden, barnvagnspromenader och handling har jag lyckats fylla år hyfsat obemärkt. I måndags till och med. 32 år och i särklass den födelsedag jag brytt mig minst om i mitt liv. Jag vet inte om det är ålder eller bebis fel, men det är ett faktum i alla fall. Men jag hade en bra dag. Tog världens bästa sällskap och åkte tillbaka till Stockholm på förmiddagen, sen fick jag semla och kakor men framför allt en kram av karln efter för lång tid ifrån varandra. Och så fick jag gosa lite med de där gosefötterna i en pyjamas. Nä, det blir inte så mycket bättre än så.

Och hips vips så är det fredag igen och vi har familjehelg inplanerad. Lite utflykt och lite mata Sigge med gröt (något av en favoritsyssla för tillfället) står på schemat men framför allt ska vi umgås. Hoppas ni alla får en underbar helg!

Lägenhetsgodis

Medan jag samlar kraft för att ta mig ut i regnsnöovädret (där solen verkar ha glömt att gå upp) för att babysimma kommer här ett hemnet-knarkarresultat för den som bor i Göteborg och vill ha något gött att bita villhöver-tänderna i. Det är på intet sätt en hemlighet att jag egentligen är en hus-människa. Och gräsmattemänniska. Men ska man nu bo i lägenhet så hade jag inte tackat nej till något sånt här. Det fattas väl bara en liten dörr ut till en egen jättestor terass (med gräsmatta då…).

Med kakelugnar och murstock i sovrummet och William Morris-tapet i hallen (är väl i och för sig möjligt att fixa även i en annan lägenhet men ni fattar), platsbyggt skafferi, en trappa och allt därtill. Mums.

Bilder: Alvhem

Vasaloppsspåret 2017

Vasaloppssöndag var det ja och vad säger man. Vi kanske har lite kvar till att vara lika fullfjädrade Vasaloppsbesökare som mor min, men vi kom till rätt ställe (även om jag kanske hävdade att vi inte gjorde det först) och med tanke på att vi var ett gäng nybörjare och hade två trallare på under halvåret var med tycker jag ändå att vi löste det ganska bra.

Theo började i och för sig med att vara supersur för att det blåste men när han väl lugnade ner sig så sov han sig igenom hela vistelsen. Sigge ser ut som han tyckte att hans mamma var Trump-tokig och att hela vistelsen var borderline barnmisshandel men jag tror mest han var konfunderad över spektaklet – innan även han checkade ut i vagnen. Viktor hade bunkrat med några burkar Bullens men glömt konservöppnare och fick därför (väldigt förutseende ändå) köpa en skruvmejsel på bensinstation i Mora. Mina och Nicolines fötter tackade för sig efter fem minuter (trots det avstod vi ändå från att kopiera Kicki, som valde att elda lite på sina skor (även det efter fem minuter)). Tändaren vi hade med fungerade inte. Eldningen löste vi dock genom att kapa en redan existerande eld och småfräsa lite när andra närmade sig. Vi hann säga ”brutit” minst femton gånger innan dagens huvudperson Robert, tillika man och far till delar av sällskapet, tillslut dök upp (men då var vi så i extas så jag glömde fota, bilden är därför på en annan av de Siljansnäsare vi väntade på). Vi parkerade fyra bilar på ingen parkeringsplats och ber därför om ursäkt till alla Gopshus invånare som hade problem med framkomligheten. Nicoline tappade en och samma korv fyra gånger i elden men åt upp den ändå. Min kusin Markus kom också förbi, och såg hurtigast ut av alla – inklusive vi som hejade (pinsamt jag vet).

Att prestera några toppfoton under dessa förutsättningar var högst oprioriterat. Jag hade fullt sjå att hålla eldröken någotsånär ifrån barnen, se till att inte missa eventuella kändisar, ”å hej:a” i takt med staktag och pilla i mig en korv eller två. Men vad är väl en bal på slottet, den kan ju vara fruktansvärt långtråkig och dötrist och tråkig – och alldeles underbar.