Nej, det går nog inte just nu

Ni känner det, jag känner det – det går inte så bra just nu detta. Bloggandet. Det blir mest ingenting och det frustrerar mig.

Jag har så mycket i mig men som ett brev på posten kom den, tidsbristen, livspusslet, det dåliga samvetet. Viljan att spendera varje vaken och sovande sekund som jag kan få loss med min lilla familj. Det går jättebra att jobba, jag tycker det är kul. Men varje dag när jag kommer hem och möts av en man med skägg och en liten med vidöppen mun som ivrigt vevar med kroppen för att kommunicera vad han nu vill kommunicera så blir jag hel igen. Och där finns då inte plats för att blogga just nu. Dessvärre. För jag vill, jag har idéer och tankar. Det är ju så kul att uttrycka mig i text och jag älskar att fotografera. Men nej, det blir inte av och tanken på det gör mig lite ilsk.

Så jag gör det jag inte vill men behöver. Tar paus. Säger att det inte kommer hända något här på ett tag. Jag vet inte när och om jag kommer tillbaka men för att verkligen ge stressen i mig lite andrum så stänger jag dörren september ut till att börja med. Så får vi se sen.

Tack så länge alla ni tappra som är här inne, jag tror vi ses igen – på ett eller annat sätt.

Så var slutet här

Dagen börjar med kaos. Vi sätter oss i bilen och åker in i stan. Det är som väntat kö men vi kommer precis i tid till karlns bokade tid. Jag och Sigge ska bara parkera och sen gå och äta frukost. Sigge vill inte åka mer men jag säger att vi bara ska hitta en parkering och sen ska han få komma ut och springa. Jag snubblar bort mig bland gatorna på Östermalm och avviker från min plan. Stockholm är tom på parkeringar och Sigge blir argare och argare. Det tokregnar utanför. Plötsligt blir det tyst i baksätet och jag förstår att han har somnat, en parkering och tio minuter för tidigt. Jag haffar tillslut en plats, känner i maggropen att den nog är fel men orkar inte mer. Sigge sover och jag plockar i tur och ordning ut vagn, väska och Sigge. Han vaknar och vägrar somna om. Istället för en lugn frukost med sovande barn går jag gata upp och gata ner i regnet med ett barn som vägrar somna trots att han alltid sover minst en timme och nu kanske har skrapat ihop en kvart. Jag gråter för att det regnar, för en eventuell parkeringsbot, för att det inte var såhär sista dagen på föräldraledigheten skulle vara.

Jag ger upp, köper klämmis på Ica och går till restaurangen. Sigge är för trött så innan servitrisen kommer och tar min beställning hinner jag fundera på att lämna tio gånger. Men jag har suktat efter denna frukost för länge så jag stannar. Mutar med allt jag kommer över. Han älskar min chiapudding men tycker grapefrukt är knasigt. Han pekar på lamporna och den blinkande lastbilen utanför fönstret medan jag slukar cappuccinon och min avokadosmörgås och nickar och klappar. Han har gjort mig galen men jag älskar den där ungen så oerhört mycket där och då.

Vi går mot bilen. Jag vet inte vilken gata den står på men får oväntat hjälp. Ser att vi står på en lastplats men inte fått någon bot och morgonen känns räddad så vi firar med att springa runt på trottoaren och titta på en slamsugarbil. Parkerar på en bättre plats och bebislunkar ut till Moderna Muséet där vi väntar på karln och övar ännu mer på att gå. Jag kan inte förstå hur mycket han lär sig så fort. Vi möter upp karln och Sigge ler sitt största léende när han ser pappa. Lunch och bilfärd mot Ekerö. Sigge somnar direkt och väl hemma bär jag in honom och lägger mig bredvid honom i sängen. Vi sover i två timmar, alldeles nära. När vi vaknar är klockan fem, han är rosig om kinderna och bus-ler med nappen i mungipan och jag konstaterar att där var den slut. Mammaledigheten.

Och att den slutade fint.

Min plats i livet

Vi är inne i stan en hel dag. Strosar. Sigge somnar efter lunchen med Hanna och jag hittar kläder som jag aldrig trodde skulle passa mig men som får mig att stolt dra bak axlarna när jag ser mig själv i spegeln. På jakt efter strumpor till Sigge får trafiken panik och några tjejer skriker i extas framför någons telefon så Sigge vaknar. Kungsträdgården är lugn och Sigge får på sig skor och springer runt. Övar på något av det största, att kunna gå, och det lite mindre, att plaska i vattenpölar. En kortege med blinkande polisbilar i början och slutet är det mest fantastiska han sett på flera veckor, kanske någonsin.

Helt plötsligt blir klockan mycket och vi beger oss mot de fantastiska kollegorna. De har ställt till med kalas i konferensrummet och jag känner mig redo att spendera mer tid där. Sigge vill inte äta men tar på sig sitt soligaste leende och springer runt det stora bordet. Runt runt.

Magen börjar kurra och små ögon blir långsamt smalare och smalare. Bilen står parkerad en bit därifrån och vi vandrar genom ett Stockholm i kvällsljus. Jag med blicken i skyn och liten pratande med alla vi möter och pekande på duvorna i parken. Kvällssolen kastar guld på tagåsarna och det är så vackert. Det är en sådan där kväll som inbjuder till tankar så jag funderar. På min plats i livet. Där jag är.

Att allt känns på plats. Där det ska vara. Att jag inte vill ändra på något. Att jag är 32 år gammal och har ynnesten att leva ett perfekt liv. Så perfekt som ett liv kan bli.

Sigge avbryter mina tankar med ett ”däh” och tittar på mig med sina blå, trygga ögon och jag smälter ihop inombords, klappar honom på kinden, säger ”ja älskling, en tickande pinne – fin va”. Tittar på vattnet och pekar på båtarna och säger ”titta, en sån som farfar har” och han tittar på mig igen. Det ser ut som han också funderar. Vi kommer fram till bilen, sätter oss och lyssnar på Babblarna genom Bromma. Ute på öarna smeker skymningsljuset över de gröna fälten och jag ler så stort på insidan så det är omöjligt att inte släppa ut det. Sigge somnar två minuter innan vi stannar utanför dörren till det blå huset. Jag bär in honom i huset, han kramar min hals och där är den igen. Känslan.

Jag är på rätt plats.

Sommarlov och det som kommer efter

Jag ska bara…, tänkte att…, bara vila lite…, jag ska…, bara den här grejen…, höll mitt huvud på. Till jag bara helt enkelt tog ett oannonserat sommarlov från bloggen. Så kan det gå liksom. Är det sommar så är det.

Men nu går lokaltrafik på ordinarie schema, kvällarna är mörka och temperaturen har fallit lite till morgonkaffet. Så det betyder väl att sommarlovet är slut och jag har börjat försöka kicka igång hjärnan igen. I år är det på riktigt dags att ta sig ut och leta ryggsäck och pennfodral inför skolstarten för hej och hå, om knappa två veckor börjar jag jobba igen. Och det verkar inte bättre än att när Johanna börjar ställa om till verklighetsanpassning igen så kommer bloggen in i synfältet igen. Känner ni den någonstans där djupt inne, höstpeppen ändå?

Höstpeppade eller inte, jag tänkte ändå höra med er tappra som verkar vara här inne då och då trots sommarlov och mest bebisvurm däremellan; vad vill ni läsa om i höst? Bilder från huset, om vår omlagda kost med succéresultat, Sigge och de dösötaste lockarna runt öronen, resultatet av (eller det stora misslyckandet med?!?) alla färgprovsfläckar på väggarna, hur det går att jobba när man har de dösötaste lockarna hemma hos sig, etc? Det blir ju ingen stor omstart eller så här på bloggen, bara en liten undran. Så lämna göra några ord medan jag går och borstar tänderna och tittar på liten som äter persika (favoritsyssla för tillfället, för både han och mig).

Ett bad om dagen är bra för magen

Några minuter bort ligger det här stället, Lundhagsbadet. Inget sexigt klippbad eller sandstrand med uthängande palmer utan en kommunal badplats med bryggor, stegar och gräsmatta. Men åker man dit en kväll när molnen börjar hopa sig så är det bara du och fåglarna och ett lagom vilt och svalt sjövatten så…

Och man ångrar aldrig ett dopp, som man säger.

Sen var det grejen med att hiva upp kameran, men ni kan vara lugna. Rådande tågordning är 1. njuta, 2. insupa, 3. eventuell fotografering (jag har ju ändå en blogg MED bilder att sköta). Så foton ovan tagna med blött hår och go känsla i magen.

Sommarens tre budord

Redan innan den här sommaren började hade jag ångest för att den skulle ta slut. Jag har längtat efter den här tiden så länge. Ärligt talat även redan innan vi visste att Sigge skulle komma. Tid tillsammans med min lilla familj. Så sa tiden swosh och så var tiden kommen och jag kände att om dagarna som lett hit sprungit förbi så skulle de tre månaderna kännas som ett andfått andetag. Och det ville jag inte. Så jag satte mig ner och funderade. På hur jag skulle kunna hålla i tiden, ett finger i skärphylsan på jeansen. Så den inte springer så fort.

Njuta, var det jag tänkte på. Jag vill verkligen njuta. Men vagare så kan man ju knappast vara så jag har försökt bryta ner det. Till mina tre budord för sommaren;

  1. Det klyschiga mental picture-begreppet. Att stanna upp, titta på ögonblicket, vara i det på alla plan och ta in det. Inte riva fram kamera eller mobil utan lagra det själv. Analogt djupt där inne i mig, bilder och känslor och ljud tillsammans.
  2. Fokusera på oss. Tre månader är lång tid men fokus ska ändå vara på oss, la familia. Ingenting behöver göras (jo, mat, torka bajs och sova måste man göra men inte mer än så) utan vi ska göra precis det vi vill hela tiden. De enda kraven som får komma in i tillvaron är de vi själva ställer.
  3. Bada varje dag i juli. För att ingenting får en rusande hjärna eller överanalyserande själ att landa i här och nu och sommar mer än ett bad.
  4. Jag sa tre men jag fick feeling så slänger med en fyra också. Äta brutala mängder jordgubbar.

En månad har gått, badsäsongen är här och so far so good tycker jag.

Sverige, Sverige älskade land

Grattis!

Älskade land. Det är din dag idag. Världens bästa.

Jag klädde på mig min Sverige-tröja och kände mig fin. Det må ha sina brister men det är ändå det bästa landet i världen. Jag känner en enorm ödmjukhet inför det faktum att jag har fått äran att bo här.

Och jag är stolt över Sverige och över att vara svensk. Det är jag stolt över.

Jag tänker att vi måste ta tillbaka den, stoltheten. Någonstans på vägen verkar vissa mörka krafter ha tagit stoltheten som gisslan och gjort den ful. Kopplat den till ett litet obehag i maggropen. Till paraderande män i mörka uniformer. Till exkluderande och inte inkluderande. Säger du att du är stolt fångar de in dig i sitt nät och du riskerar en stämpel i pannan.

Men det är så fel. Vi har så mycket att vara stolta över. Över det öppna, fina, omtänksamma land som vi lever i. Så låt oss alla vara stolta, idag och alla andra dagar. Hylla detta land och dess människor, fjäll, sjukvård, väder, historia och framtid. OSS!

Och när vi ändå håller på kan vi väl ta tillbaka flaggan också!

Finbesök, hollandaise och motto i livet

Finbesök.

Idag har jag och Sigge varit i stan och hängt med Joanna och hennes lilla mage (Sigge ska få ännu en kompis, jag är alltså inte oförskämd och påpekar folks magar till höger och vänster) som var på stadsbesök. Först gick vi vilse på Hornsgatan men sen ordnade det upp sig och vi fick i oss lunch Hälsocafet Mahalo, som hade mat precis till fullo i min smak (jag tänker att det kommer bli svårt att äta lunch någon annanstans i stan från och med nu) och kaffe på lagom solig uteservering. Så himla trevligt. Och sen när arbetsdagen (för de som sysslar med sådant) var slut begav vi oss sedan till varsitt väderstreck om den stora staden. Hon för att slänga upp fötterna högt hoppas jag och jag för att brotta ner övertrött Sigge och slå mitt livs första hollandaisesås. En på det hela mycket bra måndag alltså.

På väg in på Mahalo spreds visdomsord. The idea is to die young as late as possible.

Jag gillade det. Jag tror jag precis skaffade mig ett nytt motto i livet.

Kärlek och rabarber och rabarberkärlek

Spanar.

Jag sitter och spanar på min son som sitter på en fårfäll här bredvid och äter på sin sko samtidigt som han spanar på pappa och farfar som bygger utanför fönstret. Det är inte klokt vad fin han är, tänker jag, medan han lyfter upp skon med rak arm rätt upp för att visa världen hur stolt han är över sin två storlekar för stora springsko. Han som inte ens vet vad springa är.

Han får mig på fall varenda sekund. Förutom möjligtvis den timmen i natt mellan fyra och fem när han vägrade sova. Men annars är jag hals över huvud förlorad i honom.

Det ligger nyplockad rabarber på diskbänken. Årets första. Den ska bli paj men så länge får den agera dekoration. Gröna blad från trädgården och strålande sol över vattnet där utanför, då är det visst sommar har jag hört.

Drömhus vs. småbarnsföräldrar

Well…

Om någon skulle be mig att beskriva mitt drömhus skulle det låta något i stil med; sekelskifteshus med lagom knarrande trappa, originaldetaljer, modernt renoverat kök och badrum med känsla för husets karaktär, glasveranda, vinklar och vrår, trädgård med stor gräsmatta, äppelträd och svartvinbärsbuskar och falu rödfärg i parti och minut (och vita knutar såklart). Och nu, nu har vi alltså köpt hus.

Den totala motsatsen ungefär.

Vårt hus är ett nybyggt hus, så pass nytt så det inte ens finns än. Det står på en 200 kvadratmeter stor tomt, vilket innebär att gräsmattan är som en hundgård ungefär. Allt är rakt och rätt, trappan knarrar antagligen inte och köket är förvisso modernt och är väl i stil med husets karaktär – men det råder total brist på serveringsskåp i original från 1910 och pigkammare. Blått är det också.

Men någonstans mitt i min trädgårdslängtan och snabba beslut insåg vi att nu är inte tid för drömmen. Eller rättare sagt, just nu ser drömmen annorlunda ut. Jag tror den stavas P.R.A.K.T.I.S.K.T för tillfället. Öppna ytor för en vilde att springa på, en grovingång rätt in från bilen till tvättmaskinen, ingen dränering så långt ögat kan nå, nya saker med garanti, färdiga väggar som inte kräver det minsta av renoveringstapet ifall målar/tapet-andan faller på, tåliga golv och vattentäta badrum. Typ så. Det är verkligen inget ocharmigt hus, det råkar bara se likadant ut som alla grannars hus och inte ha den där drömmiga gammelcharmen som är så mycket jag. Men vet ni, det gör absolut ingenting. För i sommar kommer vi inte lägga all vaken tid på gräsklippning och i vinter kommer vi inte lida av kalla dragigia golv utan livet kommer var oerhört praktiskt och alldeles, alldeles underbart.

Foto: Fastighetsbyrån, och är alltså en bild på visningshuset som ju faktiskt var rött när man tänker på det