Om målbilder och att se dem förverkligas

Jag hittade den här bilden i ett av mammas gamla album och den började direkt att prata med mig. Sa så mycket som jag inte tänkt på eller glömt. Eller kanske förträngt. Vad som djupt inne i mig pockat på uppmärksamhet ett tag men som jag inte riktigt sett någon möjlighet till lyfta fram. För att dra de stora växlarna; den berättade vem jag är…

Naturen och jag, enkelheten, picknick vid en fäbod, plocka blommor, färska blåbär. Ja låt oss förresten stanna där, vid blåbären. Ha frysen full med blåbär, äta blåbär till frukost, koka blåbärskräm och ta kort på Sigge när han har blåbär i heeeela ansiktet. Det som jag har i mig från min barndom och som jag saknat länge utan att förstå.

Tubsockorna i de gamla seglarskorna, träbänken med grånat trä, vitsipporna som ploppat upp ur marken där de hade lust, skogen där bakom och det faktum att vi nog inte är helt olika ändå. Det lite ser ut som att det är jag som sitter där.

Så bilden blev en målbild, till vad jag vill. Till vad jag kanske till och med måste få för att vara jag. Och nu, nu sitter vi här. Med våra signaturer på ett papper som säger att vi ska äga ett hus. Ett hus med en liten trädgård som ligger vid vattnet och vid skogen. Där det kan tänkas finnas blåbär. Att vi kunde få en sån miljö utan att behöva riva upp allt i vår tillvaro vågade jag inte ens formulera som en dröm för en månad sedan. Men som ett brev på posten kom en möjlighet och vi valde att hoppa på höghastighetståget ut på ”landet”. Så in i … bra det känns.

Älska mer

Vad hände?

För några månader sedan gick karln Drottninggatan upp och ner varje dag till och från jobbet. Han kom hem och sa att det känns sådär, om något kommer hända så kommer det hända där. Det sa han flera gånger, vi pratade verkligen om det. Och igår hände det. Sekunderna innan han svarade på mitt sms var vidriga, lättnaden när svaret att han var kvar på kontoret kom var brutal.

Det känns som allt redan är sagt av alla. Jag tror egentligen att de flesta inte är så förvånade, men det spelar ingen roll. Det går inte att ta in, när det kom så nära. Jag fastnar i tanken att det hade varit så oerhört lätt att vara där. Och i det oförståeliga i att man kan vilja göra så. Men som någon skrev, det är nu vi väljer vem vi vill vara. Jag vill inte vara rädd. Jag ska jobba hårt på att i alla fall inte styras av rädsla. Jag vill älska mer och öppna mer. Jag är stolt över oss, över reaktionerna. Paniken uteblev och kärleken sipprade ut ur hundraåriga husfasader, vinterstängda tjockjackor och reserverade skandinavhjärtan. Vi kommer stå upp ännu mer rakryggade efter detta, det känner jag.

Men idag ska jag bara njuta av min lilla familj här hemma, medan mina tankar går till de som inte får den möjligheten idag.

Sorgdag, sen fredag

Friyay!

Onsdagsbuketten kastar fredagsglans över matrummet, ute är det halvsol, Sigge sover, det damp visst ner en Sköna hem i brevinkastet till mig, hemmet är städat och ja – ni hör va. Fredagssuccé.

Igår var det lite tyngre. Min fina mammas födelsedag och min sorgedag på året. Jag drog lite en mental filt över huvudet och solen fick en vag skugga över sig trots den blå himlen. Jobbigt men också skönt. Jag satte mig i soffan och berättade för Sigge om en mormor som dog. Han tittade på mig, gjorde pruttljud, åt lite på glasunderlägget och ville sedan iväg till kudden lite längre bort. Jag grät lite och gav honom en puss.

Aldrig har jag känt mer tydligt hur döden och livet hör ihop som där och då. Hur det ena inte kan finnas utan det andra. Och återigen vilken kärlek jag har i mig och runt mig.

Så blev det fredag och jag mår faktiskt väldigt bra!

Barnfri och den grejen

Jag ser så himla mycket fram emot helgen. Jag och mina kära vänner har bokat in oss på övernattning på annan ort för att bara umgås. Snickesnacka. Bada bubbelpool och spela spel typ (obs! inte samtidigt förslagsvis). Rent ut sagt; det ska bli skitkul!

Men…

När vi bokade, i oktober, så var det bara tuta och kör under devisen ”inga problem, Sigge kommer ju vara ett halvår för bövelen”. Det visar sig dock att en halvårsgammal mamma kanske inte riktigt är framme vid ”inga problem”-stadiet när det väl är dags. Återigen slår det mig; så lite man visste. Sigge älskar mat och äter i stort sett allt man presenterar  för honom (men våga inte komma springande med katrinplommonpuré för då sjunker man i popularitet snabbare än snöoväder i maj) så han kommer inte svälta. Visst, det kanske kan bli lite svårt att somna om på natten utan tillgång till mammas bröst, men en vakennatt (i värsta fall) kommer inte skada någon (i vart fall inte Sigge, karln däremot är mer oklart). Han är sedan generellt världens gladaste bebis så några totala skrikfester där bara mamma duger förväntar sig ingen. Så – det kommer gå alldeles toppenbra.

Men det där mammahjärtat alltså. Det får mig inte att ställa in på några villkors vis, det slår bara lite hårdare vid tanken på att inte se min lilla skrotunge på 24 timmar.

6 månader

Idag har jag varit mamma i sex månader. Ett halvt år. Varje dag, varje minut i sisådär 181 dagar. Det känns som en evighet och som en ögonblinkning.

Jag var väldigt beredd på att bli mamma tyckte jag. Hade varit klar på det där med att det skulle skaffas barn ganska länge (ja ungefär sedan jag var nio kanske och jag och Mariah var överens om att vi skulle ordna med knoddar när vi var sexton år (och därmed basta!)). Så jag tyckte mig förstå att det skulle vara magiskt, som alla sa. Det häftigaste någonsin. Men ack så lite jag visste. Ingenting faktiskt.

Det häftigaste någonsin stämmer, men att hela kroppen skulle fyllas av känslor man inte ens visste existerade. Att ett par små ögon kan se rätt igenom en – på riktigt (ja alltså på riktigt och inte på serietidningsvis). Att gränslös lycka och avgrundsdjup ångest kan leva sida vid sida och på samma gång. Nu kan jag förstå det alla mässade om innan, och veta att jag inte förstod något alls då.

För sex månader sedan låg jag i en säng på BB med ett litet gryn bredvid mig och förstod mest ingenting. Drack saft och förundrades över det vi varit med om på morgonen. Nu är det fredagskväll i Sundbyberg, vi har ätit hamburgare och Sigge har ätit gröt. Han skrattar när karln gör pruttljud och högfärdsskrattar för att få uppmärksamhet. Varje dag är ett äventyr med nya saker i parti och minut men ändå är han lika självklar som att solen går upp eller att det regnar på midsommar.

Att vara mamma – de överlägset bästa sex månader jag varit med om.

Om att vara personlig

När jag ”nystartade” bloggen för ett år sedan funderade jag lite kring personlighet. Hur personlig jag skulle vara här. Vad skulle jag vara för bloggare. Jag tror jag beslutade mig för att det skulle vara mindre person och mer annat. Men jag vet inte jag – vad det har blivit riktigt – och jag vet nog inte längre vad det där ”annat” skulle vara heller.

Så jag har tänkt och funderat på det där med att vara personlig. Jag inser att mina snart tio blogg-år har satt sina spår och att göra helt om inte fungerar. Jag har alltid pratat om min tillvaro så ”min blogg – mitt liv” är liksom närvarande vare sig jag vill eller inte. Men jag funderar ändå kring personlighet och om det kanske är dags att vara mer personlig ändå. Dela med mig lite mer på djupet av det jag känner för. Men där tar det ändå helt plötsligt stopp och jag undrar om jag helt saknar personlighet. Känner jag inget liksom? Har jag inga tankar att dela med mig av? Jag trodde jag var en vän av språket men är jag kanske fattig på ord?

Jag vet vad min integritet tillåter men jag tror jag tvivlar på att det skulle bli speciellt kul. Så vad säger ni? Ni som ändå är inne här på dagarna. Vad vill ni se och läsa när ni kommer hit? När är det kul att vara här, när avföljer ni på bloglovin’ och när är det mer som en repdragning i Vasaloppet (trist men svårt att undvika)? All feedback är bra feedback för jag vet inte riktigt vad och var jag är känner jag. Hit me.

En mormor som inte finns

Jag har börjat närma mig nu. Fem månader har min lilla människa hunnit bli och först nu verkar det finnas plats i hjärtat för min stora sorg. Den att min älskade mamma aldrig kommer få träffa Sigge och att Sigge aldrig kommer få träffa sin mormor. Vetskapen har funnits där hela tiden men känslorna har fått hålla sig under ytan. Jag tror helt enkelt inte det har gått att hantera en nyfödd bebis, de totala lyckorusen av att hålla sin avkomma i famnen och det fruktansvärda i att ens mamma inte får vara med på resan. Men lika bra som det gått hittills, lika mycket har jag vetat att en dag kommer jag även känna. Och nu har jag börjat det – just känna.

Det kommer då och då. Puffar. Ett infall om att jag vill fråga hur jag var när jag var liten eller hur mamma kände, en mms-bild på en skrattande Sigge jag vill skicka, en kram, en sol som värmer upp kroppen och känslorna, en längtan till naturen och en mamma-gen som pulserar. Ja, hon finns överallt – men ändå ingenstans. Jag, Johanna, har nog blivit på det klara med hur och vem jag är jag utan mamma. Men jag, mamma Johanna, har inte kommit ut på andra sidan ännu. Jag har bara börjat bearbeta. Och det kommer ta tid. Det får det göra helt enkelt.

Jag är så glad över min stora familj och släkt, över karlns familj och över alla underbara vänner som jag omger mig med. Tacksam över att få ha ett enormt säkerhetsnät att falla tillbaka i. Men en mamma är en mamma och det har väl blivit mer tydligt nu än någonsin. Och hur det än nu är så ska jag göra allt jag kan för att bli en lika fantastisk mamma för Sigge som mamma var för mig. Jag bara önskar att hon fick se det.

Ny design

Vojne vojne, här händer det grejer (eventuellt bara om ni uppdaterar cacheminnet). Sen i mars någon gång har jag våndats varje gång jag gått in på bloggen över att bilderna varit för små men det tog ett tag att få den berömda ändan ur vagnen. Nu är det dock något annat för nu är bilderna jättestora istället. Så nu är det bara att gå igenom varje inlägg bakåt i tiden och se vad ni missat på varje bild, kul kul. Nej, det behöver ni såklart inte göra (om ni inte vill då – jag menar bara att jag inte kommer jaga er med släktens lager högafflar om ni inte gör det). Men till framtida besök ska varje brist på fokus och för hög ISO vara betydligt tydligare är tanken.

Den är dock inte alls klart än, den stora transformeringen, så saker kommer fortfarande ändras här inne. Men som den småbarnsmamma jag är så insåg jag att små steg är bättre än inga steg. Så håll till godo (och meddela mer än gärna om saker slutar fungera/ser ut som skit).

Kvällsbryderier av en mamma

Klockan är mitt i natten och ögonen går lite i kors, lite åt alla andra håll av trötthet. Sigge har precis fått nattens första mål mat och skvätten te i koppen framför mig har blivit kallt. Läggdags för längesen alltså. Det blir bara inte riktigt så. Det är en bra kväll det här som jag inte riktigt vill ska ta slut. Vi åt rester (2017 ska det inte slängas mat!), Sigge somnade till Trollmors vaggvisa, Peaky Blinders på tv:n och ett riktigt bra prat om förväntningar och prestationer mellan mig och karln. För hur kan det vara så att trots att alla sa att man inte kan vara helt förberedd på vad som komma ska var man sådär käck som bara en barnlös 31-åring kan vara och menade på att ”det är klart vi vet att det blir nåt nytt (men *hrm* inte kommer det vara nåt konstigt med det)” – men att man såklart ändå står här med en miljon nya frågor och känslor varje dag – överväldigad. Nej, man kan inte förbereda sig för det här. Så oerhört viktigt det är att prata då tänker jag. Gnöta igenom de där tankarna och känslorna tillsammans. Lägga upp strategier som får raseras två dagar senare och följas av nya strategier.

Förundras och våndas. Tillsammans. Vi två. Som nu är tre. För alltid!

Genom åren

kvallsgrill-ingaro-17

Såhär vid ett nytt år ska man 1. publicera lite bilder från det gångna året, och 2. reflektera lite över sitt liv har jag förstått. Bilderna kommer här och årets reflektion får vara den att åren går hörrni. Vi insåg det precis när vi tyckte att vi inte alls var så långt efter på att titta på nyutkomna animerade filmer för att vi precis såg ”Upp” – och konstaterade att den kom ut 2009. Det var ju inte i förrgår direkt kanske.

frangranit

Och med det fick jag för mig att undersöka lite vad jag gjort den här tiden på året under de där åren sen Upp blev tillgänglig för allmänheten. Jag som nu har bloggat en hel halv evighet…

harbreliv-4

2009 hade jag visst sett filmen Australia och utropade både adoptivbarn och hunkar till höger och vänster.

baluns i harbre

2010 höll jag på att ordna med min avfärd till Kapstaden. Vilken kaos det var där ett tag.

11062016-DSC_9249

2011 lagade jag visst ”trerätters” till karln this very evening. Det var värst…

13052016-DSC_8484

2012 höll jag på att slutföra 5,5 års studier och pluggade i parti och minut. Det var lite kaos då också…

11042016-DSC_8397

2013 hade vi seriepremiär för korpen-innebandyn (och slaktade den ädla sporten i vanlig ordning) och jag drömde mig tillbaka till San Francisco.

kaftan och bulle-3

2014 hade vi köpt vår första lägenhet och jobbade febrilt med att fylla den 

mandagsmix

2015 var vi i Kapstaden och hade århundradets bästa semester.

01072016-DSC_9637

2016 hade lilla My precis kommit till världen och vi mötte henne för första gången. Jösses så liten hon var.

Varlden-5

2017 sitter jag i soffan och bläddrar igenom bilder och lyssnar på min son och sambo som ligger på golvet och pratar högt och ljudligt med varandra (och där sonen eventuellt drar i sin pappas skägg med lusta och pappan säger ojojojoj). Det var bra förr men det var då rakt inte bättre. 2016 blir ett svårt år att slå, men jag känner mig redo och nyfiken på det nya!