Johanna hjärta Dalarna

dalapromenad-2

dalapromenad

dalapromenad-4

dalapromenad-5

dalapromenad-6

lundgattu

Här levereras mobilbilder för en gångs skull. Kameran låg hemma när det togs promenader i helgen men jag kunde inte låta bli att gå, pausa, fota gång på gång ändå. Ni behöver inte hålla med, men jag tyckte min hemort strålade i november-blåsten. Här på vägen hem från farmor på vägen förbi kyrkan och ner genom byn tillbaka till min gata i stan.

dalapromenad-10

dalapromenad-9

dalapromenad-8

dalapromenad-7

Och innan Sigge fick träffa gammelmormor så tog vi en vända på strandpromenaden längs älven i Leksand. Svinkallt var det, men också svinvackert. Jisses vad den där naturen får mig att må bra.

Det närmar sig

mage from above

Vecka 36. Och det börjar bli verklighet nu. Vi tar det i trappsteg. Någonting händer och vi inser lite mer. Sen lever vi i glad förnekelse till nästa puff och vi får lite lagom panik igen. Att köpa några små byxor och två par dundersmå strumpor var det som kickade igång känslosvall för en vecka sedan. Häromdagen var det flera dagar i rad av intensivt sammandragningsrace och en förvirrad blivande mamma som inte kom ihåg när den så vanligtvis vilda ungen rörde sig senast. Känslan av att något skulle hända med den där typen som jag inte förstår finns men som jag ändå har den mest intima relationen med var bedövande. Så mitt i tårar och buffande på magen för att liten skulle vakna insåg jag än lite mer att, jo något är på gång. Vi får se vad nästa grej är. Mammaledighet kanske, eller en liten säng i sovrummet?

Jag kan inte förstå, bävar lite men jag kan samtidigt inte bärga mig.

10 år

Johanna

Det är verkligen inte klokt detta, men för tio år sedan inleddes en ny fas i mitt liv. Det var då jag tog mitt lilla pick och pack och tog tåget till Linköping för att påbörja universitetsstudier. Det känns lite som en evighet sen, men mest känns det som nyss. Oavsett vad så var det inte bara studier som kom på köpet med den där resan. Nej, ska man vara ärlig så känns studierna faktiskt sekundärt i det stora hela. Det absolut bästa som kom av ett oövervägt uppstudsbeslut från en 21-årig Johanna är folket, för vilket folk det är.

10 ar

10 ar-2

I tisdags åt vi middag så som vi så ofta gör, jag, Pepp, Hanna, Sanna, Cmilla och Julia. Några av mina allra bästa vänner helt enkelt. Vad vi har gjort tillsammans, hur bra de känner mig, vilken härlig våglängd vi alla är på, så trygg jag känner mig i deras sällskap. Och nu i dagarna är det exakt tio år sedan vi träffades för första gången, dagen för uppropet. Bara för det så köpte jag en liten present till dem. Väldigt seriös. Ett te till var och en som jag tyckte passade dem – helt oaktat smak och sånt jag gick bara på namnet (nåt med ingefära till rödhåriga Sanna osv…). Med det viktigaste i kråksången är inte om de dricker te eller inte utan att jag är så glad att jag började på det affärsjuridiska programmet just den dagen, det året, så jag nu har ynnesten att ha dem i mitt liv. Så det så.

Johannal

Men det är fascinerande det där. Hur livet blir. Jag pratade med en kollega häromdagen, om små marginaler. Hur man kan se en kedja av händelser i sitt liv som gör att man hamnat där man är nu, men hur lätt någon del av kedjan hade kunnat se annorlunda ut och hur livet då skulle tagit en annan vändning. Sen vad som styr lägger jag mig inte i, jag konstaterar bara att sannolikheten för att man skulle hamna just här är rätt liten. I och för sig ungefär lika stor som alla andra alternativ men ändå. Men oj vad glad jag är att jag hamnade precis just där jag är idag. Jag skulle inte byta bort något.

 

Vill ni läsa mer om mitt studentliv är det någorlunda sammanfattat här:

År 1
År 2
År 3
År 4-4,5
År 4,5-5

Varmaste välkommen

johanna3

Välkomna in till mig, Johanna. Eller Lund Johanna uppenbarligen. Tidigare även kallad Tillvaron-Johanna har jag förstått. 2016 har inte bara bankat på dörren utan även slagit upp den på vid gavel – och här sitter jag med en nystart deluxe. Nytt år, nya möjligheter, ny blogg som det heter.

Jag har haft fyra helt fantastiska år på tillvaron.se tillsammans med underbara bloggkollegor, men nu ska jag testa att stå på egna ben och se vart det slutar. Det finns mycket drömmar och många tankar kring detta så vi får väl se vad som kan tänkas dyka upp här inne vad det lider. Jag spånar och fifflar lite här och var.

Men nu är jag här med en blogg som jag hoppas ska bli något att följa. Exakt vad bloggen kommer få för innehåll eller hur ofta det kommer uppdateras vet jag inte riktigt, mitt bloggande har i åtta år flödat fritt och utvecklats så som det har blivit bara. Och så får det fortsätta. Men de små planer som finns är väl att ge lite extra plats för kreativitet och inspiration. Sen har vi ju  mig såklart, jag och mitt liv.

Så gott nytt bloggår. Jag hoppas att ni vill vara med mig och göra 2016 till ett fantastiskt år.