Lite ensamma

Pappa.

Ikväll har jag och Sigge kört pappan till Arlanda och vinkat hejdå. Han ska på konferens över helgen och ja, vi saknar honom redan. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i att vara utan honom, men sen Sigge kom har behovet av att vara vi tre blivit enormt. Jag känner mig halv direkt om någon av dem saknas. Och att titta på Sigges ögon när han får syn på sin pappa och spricker upp i sitt halvtandade leende, det är det bästa jag vet.

Meeen, lite isär får vi ju faktiskt lov att vara ibland och livet från den ljusa sidan-inställningen ger oss att vi i alla fall får mer plats i sängen här hemma. Och tråkigt lär vi inte få, projekt packning har börjat här hemma och givet det totala kaoset som råder efter att vi bara skrapat på pryl-ytan så lär det ta sin lilla tid…

Än så länge är det i alla fall inte legobitar man trampar på

Helt oförståeligt.

Hur man kan vara så naiv när man skaffar barn ändå. Alla säger bu och man själv tänker bä. Då säger alla att de vet att man tänker bä men att det ändå är bu. Och själv tänker man ändå att ”jag vet att alla tycker jag är korkad som tänker bä men – bä it is – ändå för jag är väl av någon anledning inte som alla andra”.

Men för den triljonte gången redan på dessa åtta och en halv månad har jag lite nyheter för dig kära Johanna. Det ÄR bu vare sig du vill eller inte.

Nu har vi nått fram till faktumet leksaker. Leksaker överallt. Och inte bara leksaker om man tänker efter. Allt är generellt sett överallt på golvet… tandborstar, äggkartonger, tesilar, datorsladdar, pusselbitar, strumpor, linjaler, tidningar, svettiga träningskläder. Jag allt. Överallt. Hela tiden.

Men vad sjutton, jag tänker att det finns en charm i det också. Faller andan på är det ju i vart fall aldrig långt till ett gäng klossar att bygga torn med. Och sällan långt ifrån två ivriga händer som vill riva det heller.

The end of an era

Jahapp.

En grå dag i storstaden så vad passade då bättre än att ta liten under armen (ne, i bilbarnstolen) och dra till IKEA för lite rekning inför flytt? Inte mycket. Så där flanerade vi runt, fick Kina-feeling och slog oss ner i ett uppbyggt rum och åt mellanmål, skrattade åt barn som gick (det roligaste liten vet efter att äta på papper), köpte leksak och provsatt (med bebis i sele på magen) alla utemöbler på lagret. Mysigt som bara den.

Sista rycket av min ensamma föräldraledighet helt enkelt.

För imorgon är ju inte bara karlns sista arbetsdag utan faktiskt sista dagen av ”bara jag och Sigge”-tid också. The end of an era som man säger.

Prata och krypa

Dödödö dädää.

Så låter lilleman hela tiden sedan några dagar tillbaka. Ett helt annat ljud än de tidigare ylen. Han pratar verkligen. Och som de genomdrypande förälderliga föräldrarna vi är så är vi övertygade om att det är det gulligaste ljud vi någonsin hört – och sitter följaktligen själva och säger dödödödödödö halva dagarna för att få honom att låta.

Och så kryper han nu. Eller bootcampar sig fram på magen är väl mer en korrekt beskrivning. Vips så är han antingen vid närmsta sladd/kontaktuttag eller dörr. För det vet väl alla att köra en dörr fram och tillbaka är det roligaste man kan hålla på med. Sophie la girafe kan hoppa upp och sätta sig och dra något gammalt över sig, typ.

Så jag mosar puréer, kokar morot och springer efter så gott jag kan hela dagarna. Lever det typiska livet med en åttamånaders med andra ord.

Kärlek och rabarber och rabarberkärlek

Spanar.

Jag sitter och spanar på min son som sitter på en fårfäll här bredvid och äter på sin sko samtidigt som han spanar på pappa och farfar som bygger utanför fönstret. Det är inte klokt vad fin han är, tänker jag, medan han lyfter upp skon med rak arm rätt upp för att visa världen hur stolt han är över sin två storlekar för stora springsko. Han som inte ens vet vad springa är.

Han får mig på fall varenda sekund. Förutom möjligtvis den timmen i natt mellan fyra och fem när han vägrade sova. Men annars är jag hals över huvud förlorad i honom.

Det ligger nyplockad rabarber på diskbänken. Årets första. Den ska bli paj men så länge får den agera dekoration. Gröna blad från trädgården och strålande sol över vattnet där utanför, då är det visst sommar har jag hört.

Väckarklocka med extra allt

Vi har en liten, oerhört punktlig, klocka med tillhörande alarm och snooze-funktion (i dagsläget inställd på 25 sekunder) här hemma. Sigge heter den och är en rätt unik makapär. Den är inställd på 06.00 och då ljuder alarmet, ibland även med viss duscheffekt på grund av att alarmet ibland låter precis som att någon gör pruttljud med munnen. Sedan har den inga problem att hålla i en snooze-effekt i dryga timmen, trots att man försöker stänga av den, genom de blandade knepen ”dra i förälders bebishår i tinningen”, ”mer pruttljud inklusive dusch”, ”flytta på dig, jag ska vända mig precis just här”, ”knytnäve i hakan”, ”knytnäve i ögat”, ”högfärdsskratta högt”, ”nappen har gjort sig förtjänt av en rejäl avhyvling”, ”spänna hela kroppen och göra illvrål i extas över att det ÄNTELIGEN är morgon” och så vidare.

Tidigare var alarmet inställt på sju, vilket jag var helt ok med. Men vi kan väl säga att detta är ett sådant där år när jag inte är så förtjust i sommartiden.

Frukostfiktion och realitet

Frukost bestående av grön smoothie, surdegsbröd med avokado och groddar (och örtsalt, glöm aldrig örtsaltet) och inredningstidning. Gott och oerhört bildvänligt – med en touch av att det där med att vara föräldraledig ser ju rätt okej ut.

Fast egentligen ser det ut såhär. Alla grejer undanputtade för en bra bild och en halvnöjd bebis på golvet så smörgåsen intages medan man sjunger ”prästens lilla kråka” 25 gånger på rad (inklusive en slank han hit och dit-rörelser med dyk under bordet för att illustrera ”ner i diket”). Så ni vet – att allt inte är som det ser ut vid första ögonkastet.

Fast jag gillar det jag, både verklighetsflykten och verkligheten. Jag tänker att vi behöver lite båda två faktiskt.

Barnfri och den grejen

Jag ser så himla mycket fram emot helgen. Jag och mina kära vänner har bokat in oss på övernattning på annan ort för att bara umgås. Snickesnacka. Bada bubbelpool och spela spel typ (obs! inte samtidigt förslagsvis). Rent ut sagt; det ska bli skitkul!

Men…

När vi bokade, i oktober, så var det bara tuta och kör under devisen ”inga problem, Sigge kommer ju vara ett halvår för bövelen”. Det visar sig dock att en halvårsgammal mamma kanske inte riktigt är framme vid ”inga problem”-stadiet när det väl är dags. Återigen slår det mig; så lite man visste. Sigge älskar mat och äter i stort sett allt man presenterar  för honom (men våga inte komma springande med katrinplommonpuré för då sjunker man i popularitet snabbare än snöoväder i maj) så han kommer inte svälta. Visst, det kanske kan bli lite svårt att somna om på natten utan tillgång till mammas bröst, men en vakennatt (i värsta fall) kommer inte skada någon (i vart fall inte Sigge, karln däremot är mer oklart). Han är sedan generellt världens gladaste bebis så några totala skrikfester där bara mamma duger förväntar sig ingen. Så – det kommer gå alldeles toppenbra.

Men det där mammahjärtat alltså. Det får mig inte att ställa in på några villkors vis, det slår bara lite hårdare vid tanken på att inte se min lilla skrotunge på 24 timmar.

6 månader

Idag har jag varit mamma i sex månader. Ett halvt år. Varje dag, varje minut i sisådär 181 dagar. Det känns som en evighet och som en ögonblinkning.

Jag var väldigt beredd på att bli mamma tyckte jag. Hade varit klar på det där med att det skulle skaffas barn ganska länge (ja ungefär sedan jag var nio kanske och jag och Mariah var överens om att vi skulle ordna med knoddar när vi var sexton år (och därmed basta!)). Så jag tyckte mig förstå att det skulle vara magiskt, som alla sa. Det häftigaste någonsin. Men ack så lite jag visste. Ingenting faktiskt.

Det häftigaste någonsin stämmer, men att hela kroppen skulle fyllas av känslor man inte ens visste existerade. Att ett par små ögon kan se rätt igenom en – på riktigt (ja alltså på riktigt och inte på serietidningsvis). Att gränslös lycka och avgrundsdjup ångest kan leva sida vid sida och på samma gång. Nu kan jag förstå det alla mässade om innan, och veta att jag inte förstod något alls då.

För sex månader sedan låg jag i en säng på BB med ett litet gryn bredvid mig och förstod mest ingenting. Drack saft och förundrades över det vi varit med om på morgonen. Nu är det fredagskväll i Sundbyberg, vi har ätit hamburgare och Sigge har ätit gröt. Han skrattar när karln gör pruttljud och högfärdsskrattar för att få uppmärksamhet. Varje dag är ett äventyr med nya saker i parti och minut men ändå är han lika självklar som att solen går upp eller att det regnar på midsommar.

Att vara mamma – de överlägset bästa sex månader jag varit med om.

En mormor som inte finns

Jag har börjat närma mig nu. Fem månader har min lilla människa hunnit bli och först nu verkar det finnas plats i hjärtat för min stora sorg. Den att min älskade mamma aldrig kommer få träffa Sigge och att Sigge aldrig kommer få träffa sin mormor. Vetskapen har funnits där hela tiden men känslorna har fått hålla sig under ytan. Jag tror helt enkelt inte det har gått att hantera en nyfödd bebis, de totala lyckorusen av att hålla sin avkomma i famnen och det fruktansvärda i att ens mamma inte får vara med på resan. Men lika bra som det gått hittills, lika mycket har jag vetat att en dag kommer jag även känna. Och nu har jag börjat det – just känna.

Det kommer då och då. Puffar. Ett infall om att jag vill fråga hur jag var när jag var liten eller hur mamma kände, en mms-bild på en skrattande Sigge jag vill skicka, en kram, en sol som värmer upp kroppen och känslorna, en längtan till naturen och en mamma-gen som pulserar. Ja, hon finns överallt – men ändå ingenstans. Jag, Johanna, har nog blivit på det klara med hur och vem jag är jag utan mamma. Men jag, mamma Johanna, har inte kommit ut på andra sidan ännu. Jag har bara börjat bearbeta. Och det kommer ta tid. Det får det göra helt enkelt.

Jag är så glad över min stora familj och släkt, över karlns familj och över alla underbara vänner som jag omger mig med. Tacksam över att få ha ett enormt säkerhetsnät att falla tillbaka i. Men en mamma är en mamma och det har väl blivit mer tydligt nu än någonsin. Och hur det än nu är så ska jag göra allt jag kan för att bli en lika fantastisk mamma för Sigge som mamma var för mig. Jag bara önskar att hon fick se det.