Jag har börjat närma mig nu. Fem månader har min lilla människa hunnit bli och först nu verkar det finnas plats i hjärtat för min stora sorg. Den att min älskade mamma aldrig kommer få träffa Sigge och att Sigge aldrig kommer få träffa sin mormor. Vetskapen har funnits där hela tiden men känslorna har fått hålla sig under ytan. Jag tror helt enkelt inte det har gått att hantera en nyfödd bebis, de totala lyckorusen av att hålla sin avkomma i famnen och det fruktansvärda i att ens mamma inte får vara med på resan. Men lika bra som det gått hittills, lika mycket har jag vetat att en dag kommer jag även känna. Och nu har jag börjat det – just känna.
Det kommer då och då. Puffar. Ett infall om att jag vill fråga hur jag var när jag var liten eller hur mamma kände, en mms-bild på en skrattande Sigge jag vill skicka, en kram, en sol som värmer upp kroppen och känslorna, en längtan till naturen och en mamma-gen som pulserar. Ja, hon finns överallt – men ändå ingenstans. Jag, Johanna, har nog blivit på det klara med hur och vem jag är jag utan mamma. Men jag, mamma Johanna, har inte kommit ut på andra sidan ännu. Jag har bara börjat bearbeta. Och det kommer ta tid. Det får det göra helt enkelt.
Jag är så glad över min stora familj och släkt, över karlns familj och över alla underbara vänner som jag omger mig med. Tacksam över att få ha ett enormt säkerhetsnät att falla tillbaka i. Men en mamma är en mamma och det har väl blivit mer tydligt nu än någonsin. Och hur det än nu är så ska jag göra allt jag kan för att bli en lika fantastisk mamma för Sigge som mamma var för mig. Jag bara önskar att hon fick se det.
