Vem annan än jag annonserar en blogg-comeback dagen innan jag med övertygelse tror att en förlossning ska starta, men i vart fall tre dagar innan inbokad igångsättning av förlossning? Säkert någon. Men klart är i alla fall att jag gjorde så. Och natten till förra måndagen, alltså lite smått drygt en vecka sedan kom denna lilla människa till jorden. Med dunder och brak och tårar och förbannelser och glada hejarop och hela tjotaballongen.

Jag ska försöka mig på ett förlossningsinlägg vad det lider, men så länge kan vi konstatera att there was pain, a lot of pain. Och jag var trött, väldigt trött. Men belöningen, att han kom, var värd varenda sekund.

Sen dess har det varit en vecka av, vad ska man säga, prövningar. Alla i familjen sköter egentligen sitt jobb och sina roller med bravur, men det behöver ju inte vara lätt för det. Lilleman sover mest, bajsar och äter då och då. Sigge testar sina föräldrar och ser om de fortfarande är på banan. Fredda är klippan som råddar och donar och jag är mjölkkon som sitter i soffan med feber och onda bröst. Jag lanserade teorin om att få en spark på ett mjölkstinnt bröst kanske ändå kunde motsvara männens att få en spark i pungen. Inte ens då la han bort gentlemannarollen utan försökte gå mig till mötes med någon form av nick, hum och klapp på huvudet, men jag anar ändå viss tvekan på den.

Varning för magsjuka på förskolan gjorde att Sigge fick vara hemma de två första dagarna efter vi kom hem och sen var det ju påskledigt. Så mycket tid tillsammans har vi haft, mycket tid att stimulera en 2,5-åring också. Men se så fint, mina två tillsammans i soffan.

Sen kom detta. Ser ju gemytlisch ut och allt men sanningen är att den till höger hade 40 graders feber och spydde ner halva soffan cirka tre minuter efter att det fotot togs. Det var i fredags och framför allt sedan dess har vi inte riktigt ordning i tillvaron om man säger så. Kanske inget vi väntade oss heller, men det gör det ju inte lättare. Känslorna sprutar åt alla håll på alla fyra. Inga rutiner och sömnbristen är påtaglig. Sigge är dock tack och lov frisk igen (och har även börjat äta, hurra!) och imorgon är påsklovet slut så då är det förskolan som gäller igen. Vi tror, från botten av våra väldigt blödiga hjärtan, att både han och vi kommer må bra av det.

Men ändå, nu är vi fyra här hemma. Vilken grej. Vilken alldeles fantastisk grej!

Jag är tillbaka (eller är jag?)

Helt utan krav på någonting så är jag tillbaka – tror jag. Jag har längtat efter att få skriva, att uttrycka mig. Jag har även lagt kameran mer eller mindre på hyllan sedan lång tid tillbaka men längtar efter att damma av den och ta de där meningslösa vardagsbilderna igen. De som hjälper mig at minnas dagarna som bara går. Livet som tuffar på.

Men skepp o hoj, jag är ringrostig känner jag.

Så utan krav får det bli. Men faller det väl ut får den 12 april 2019 vara starten på en ny era. Det har gått drygt ett och ett halvt år sedan senaste blogginlägget så det har ju hänt en del. Som att jag har en färdigbakad bebis i magen som vi bara väntar på att ska välja att komma ut. Eller att Sigge har blivit två och ett halvt år och är världens härligaste pajas. Eller att vårsolen dragit igång kli i fingrarna för trädgården igen och att jag nu har siktet inställt på solrosor (som ska vara svårt var det någon som sa?). Ja ni ser, vilket galet liv.

Mycket är detsamma också. Hus på Ekerö, sambo som heter Fredrik, jobb som jurist, en önskan om att vara fashion men alla grannar måtte känna mig som ”hon i mjukisbyxor” vid det här laget.

Och med det river jag av plåstret och trycker på publicera, går och lägger mig och ser vad som händer. Om det här är en idé som tar eller om det blir permanent nedläggning inom kort. Men till nästa gång, sov gott!

Möhippa och en tant som var med

Tant har varit på kalas i helgen. Camilla, min klippa och världens bästa granne från Linköpingstiden, ska gifta sig och då ordnades det såklart möhippa som sig bör enligt konstens alla regler. Vilket alltså var igår (plus brunch idag). Vilket resulterar i att jag är trött idag. För det blir lätt så när man kröp till sängs lite efter två och har en bebis som med glädje i rösten meddelade att det var morgon klockan sex.

Men kul har det varit där vi lyckades starta en möhippa, avbryta den, få henne att tro att den skulle starta igen, få henne att börja tvivla, sett henne helt enkelt vara rädd att hon inte skulle få någon hippa alls och tillslut vandrat genom Stockholm med brud i guldklänning (som hon rockade å det grövsta) och uppblåst flamingo. Och så brunch på Berns som avslutning, där Sigge fick vara med och fattade tycke för grönsaksdumplings. Den ungen och matvanor alltså…

Nu sitter vi i soffan, jag och karln (som trots lyrisk över fjällen ändå valde att komma hem (hurra!)). Två skapligt trötta själar som utövar avancerat ”älskar dig men orkar kanske inte prata med dig just nu”, precis sådär som det ska vara, sa vi va.

 

Ensamhet på kvällen

Vi kör solo i några dagar nu, jag och den för tillfället livsfarliga klättraren Sigge, medan karln gör ett försök att ta sig an Kebnekajse. Det går an, jag är ju faktiskt rätt van att vara ensam med Sigge – om det inte vore för kvällarna. Jag är sämst på att vara själv på kvällarna. Inte på grund av mörkrädsla eller något utan på grund av ren och skär ensamhetskänsla. Låt så vara att vi annars kan befinna oss på varsin våning och inte säga ett ord till varandra på några timmar när Sigge somnat, men då är han i alla fall där.

Men men. Han ska ligga på ett liggunderlag i ett nollgradigt tält inatt och jag ska ligga i vår dunbulliga säng, så jag ska inte klaga. Plus att jag har flera avsnitt av Skäringer och Mannheimers pod (har ni inte lyssnat, LYSSNA!) att umgås med, kolabollar i frysen och blogginlägg att skriva så dessa kvällar ska nog passera med en någorlunda hög kvalitet de också.

Imorgon ska vi på AW förresten och i samma veva tänkte jag ta med Sigge på en liten shoppingrunda i stan. Om en (1) vecka ska jag ju ut i verkligheten igen och jag har de facto inga kläder (verkligen, jag har inga) att ha på mig om inte joggingshorts och ”surf-t-shirt” från HMs barnavdelning är ok när man jobbar på bank. Nä, tänkte väl det. Shopping it is.

Sommarlov och det som kommer efter

Jag ska bara…, tänkte att…, bara vila lite…, jag ska…, bara den här grejen…, höll mitt huvud på. Till jag bara helt enkelt tog ett oannonserat sommarlov från bloggen. Så kan det gå liksom. Är det sommar så är det.

Men nu går lokaltrafik på ordinarie schema, kvällarna är mörka och temperaturen har fallit lite till morgonkaffet. Så det betyder väl att sommarlovet är slut och jag har börjat försöka kicka igång hjärnan igen. I år är det på riktigt dags att ta sig ut och leta ryggsäck och pennfodral inför skolstarten för hej och hå, om knappa två veckor börjar jag jobba igen. Och det verkar inte bättre än att när Johanna börjar ställa om till verklighetsanpassning igen så kommer bloggen in i synfältet igen. Känner ni den någonstans där djupt inne, höstpeppen ändå?

Höstpeppade eller inte, jag tänkte ändå höra med er tappra som verkar vara här inne då och då trots sommarlov och mest bebisvurm däremellan; vad vill ni läsa om i höst? Bilder från huset, om vår omlagda kost med succéresultat, Sigge och de dösötaste lockarna runt öronen, resultatet av (eller det stora misslyckandet med?!?) alla färgprovsfläckar på väggarna, hur det går att jobba när man har de dösötaste lockarna hemma hos sig, etc? Det blir ju ingen stor omstart eller så här på bloggen, bara en liten undran. Så lämna göra några ord medan jag går och borstar tänderna och tittar på liten som äter persika (favoritsyssla för tillfället, för både han och mig).

En fin sommar

Jag har förstått att det klagas på sommaren i landet avlångt men jag är ledsen, jag är inte med er på den. Jag tycker solen har varit ganska brutal mot min hornhinna i stort sett varenda morgon jag och långbyxor har mest använts när mina enda två shorts legat i tvätten. Och inga undantag denna fredag inte, ute lyser solen och jag busar med Sigge i shorts och planerar för en tur till stranden efter förmiddagsluren.

Idag om tre veckor är jag på jobbet, så nu är det kräma ur ALLT ur dagarna som gäller.

A little bit of this and a little bit of that

Vet ni, jag har tänkt blogg så många gånger senaste veckorna. Men istället för att plocka ur minneskortet ut kameran och sätta mig framför datorn har jag gjort saker i stil med att komma på att jag nog måste kissa, dricka kaffe, dansat spejsigt för att Sigge ska skratta/inte behöva bli upplyft, grävt rabatt, undvikit att bli påkörd av Sigge i gåstol på väg mot datorn, bytt bajsblöja och så vidare. Jag har visst varit fullt upptagen med att leva helt enkelt.

Men inga onda ögon och sura miner hitåt tack, ni har inte missat speciellt mycket. I alla fall inte mer än att det går att slänga ihop ett gott och blandat-inlägg med hyfsad kvalitet. För mest har vi bara spenderat tid här hemma utan några större utsvävningar åt varken höger eller vänster. I vårt hus och i vår trädgård. Stället som känns så mycket hemma så det är så att det enda rimliga borde vara att jag bodde här i ett tidigare liv. Om jag nu hade varit en sådan som tror på sådant.

Mest av allt har jag spenderat mängder med tid med och på den här lilla pajasen. Varje dag, ja varje minut med honom är magisk på sitt lilla sätt (möjligtvis undantaget de sekundrar ett av hans ”high pitch galen man”-skrik varar, men annars alltså).

Jag har stått ute på uteplatsen och hackat grönsaker. Inte för att det är speciellt praktiskt egentligen utan mest för att man överhuvudtaget kan göra sånt när man har en tomt. Och kan man, bör man.

Jag har pillat med växtlighet både inne och ute och försöker till och med få saker och ting att föröka sig. Hittade en gammal pennburk som (tillsammans med en gammal barnmatsburk) fick i uppgift att ta hand om sticklingar. Mycket bättre än dess tidigare uppgift; härbärge till gamla odugliga pennor och linjaler med utsuddade siffror och streck.

Det har ätits sjukt mycket god mat också.

Vi har turistat lite också. Tog det säkra före det osäkra och höll oss inom kommungränsen. Drottningsholms slott, faktiskt riktigt pampigt. Det har jag aldrig insett… Och när vi ändå är inne på pampigt, Game of Thrones har ju börjat igen så det har vi också spenderat tid på, men utan att fotografera (så jag tyckte det passade in här).

En farmor och farfar och morfar och Mini har varit på besök, med lekkamrater i världsklass tyckte Sigge och en grindbyggare i världsklass tyckte föräldrarna (svärfar hjälpte oss alltså bygga grind som får fem av fem pärleportar).

Vi har faktiskt lämnat ön också, bevis ovan. Vi åkte in till en slumrande storstad och köpte väsentligheter. Men sen åkte vi hem igen illa kvickt.

Ja jättemycket, jättegod mat.

Så har vi han också, min andra halva. Jag har spenderat mycket tid med honom också och vilken klippa han är. Tio år senare och jag är faktiskt på riktigt mer kär än någonsin.

Och så fixar vi sakta men säkert till det här hemma. Flyttar runt och skriver listor. Näthandlar och ångrar oss. Dricker kaffe och funderar och jag pratar på om tapeter och karln lyssnar halvt och hummar för att han tycker det är mycket mer intressant med saker man kan styra med appar (och där slutar jag att lyssna så vi håller balansen).

Så blev det augusti och nu är jag mest inne i processen att förstå och förbereda mig för att snart är det dags att jobba igen.

Morgondis, husdjur, tofflor, ny dator – you name it

Sigge tyckte att kvart över fem var en bra tid för uppstigning imorse. Hans föräldrar hade åsikter kring detta men var visst för trötta för att framföra dem så vi gick upp. Det finns dock fördelar med det. Som att karln undrar om fönstren verkligen ska vara sådär immiga och jag som har tofflorna redo tar på mig uppgiften att undersöka grannarnas hus (lite på avstånd, var lugna) och kliver ut i morgondis med betande rådjur (hjortar?) mer eller mindre på tomten och en nyvaken sol på det. Fördel serverad på silverfat mina vänner.

Annars så kom det gamla datorhaveriet tillbaka. Ni vet den uppätna sladden och dess följetång. Fast den här gången kom det tillbaka i form av att datorn helt enkelt började klappa ihop. Så, rädd för att förlora år av minnen samlade i bilder, vi tog ändan ur vagnen (läs: satte ändorna i bilen och åkte till Täby centrum) och köpte en ny. Jag vill dock rikta ett stort tack till min lilla trotjänare sedan sju år tillbaka, du har varit perfekt. Nu sitter jag istället vid en stationär rackare som visar bilderna i knivskarphet och gör mig förundrad över tekniken och dess framfart.

Lite skryt har väl ingen dött av

Jag fortsätter skryta lite tänkte jag. Sommaren 2017, även känd som skrytsommaren, eftersom det enda som strömmar ut på mina sociala medier-kanaler förtillfället verkar vara just skryt. Sötast bebis, blåast hus, vackrast väder, kärast förhållande, gladast lynne, flest jordgubbar och så vidare. Det är ingen hejd på tillställningen så herr jante göra sig ej besvär förrän kanske i oktober eller så.

Men det får vara så nu. För jag njuter verkligen av tillvaron – av att ta en snabbis till färgaffären, titta på vattenspridaren eller äta middag i det fria (ergo bilden) när andan faller på. Vi har årets härligaste bebis här hemma och vädret är ju faktiskt strålande (den uteblivna värmeböljan är inte hemsk när man är tio månader). Kraven och måstena är absolut inga och vi har till och med ställt in de vaga planerna på semesterutflykt vi hade, bara för att vi har det så bra här hemma.

Slut på skryt, dags att laga middag. Hoppas ni alla har det helt underbart ni med i sommarsolen!

Harstena tillslut

Under veckans Fångö-besök tog vi en tur till Harstena. Mer än att det är en ö i Gryts skärgård som inhyser mer hus i mer klusterform än vad någon annan ö däromkring gör vet jag egentligen inte. I tio år har jag åkt förbi då och då när vi varit ute på tur men jag har aldrig gått i land. Nu har jag dock äntligen gjort det och vet också att det är väldigt mysigt. Jag fick även lära mig att där finns röda näckrosor (vilket visst inte finns på så många andra ställen) och att pallade röda vinbär smakar godare än andra.

Något mer fotograferande än så blev det inte denna Fångövistelse. Men några bad, god mat, galen fotbollsmatch, koja, brygghäng och sol har vi roat oss med. Så härligt och framför allt mysigt att vara alla samlade i sol på trädäcket.