Min vackra idyll

Hej hej hallå.

Vi är kvar i Dalarna och njuter i post-studenttider. Har INGA måsten och dricker hutlösa mängder kaffe. Den här tiden i den här delen av landet är verkligen magisk. Det är så grönt och vackert, vädret är sådär perfekt (inte för varmt, inte för kallt, sol för påfyllnad av D-vitamin och moln för bra fotoljus) och inga mygg. Så tänker ni att ni nog ändå måste besöka Dalarna någon gång i ert liv så är det dags att packa in er i bilen ungefär NU.

Men idag är sista dagen för oss för denna gången. Flytten står på agendan så imorgon åker vi hem och börjar. Iiiiiiiiiih!

Fast innan vi är där ska vi mysa i solen/skuggan så fort Sigge vaknar.

Studentens lyckliga dar

Sjung om!

Så var då alla syskonen, citat från pappa, ”pressade genom det svenska skolsystemet”. Idag har vi firat Anton som tagit studenten. Hipp hipp hurra för honom.

Dagen började här hemma med stilla blomplock och bukettarrangering, medan studenten själv testade tidens begränsningar och möjligheter i ett försök att komma i tid till fotografering iförd både en kostym och slips. Sen bar det av in till Noret och lunch, utspring, avvinkning av studentflak och inhandling av Sigge-mat och gröna bananer. Jag hade på mig en gammal blå klänning från någon av de där bröllopssommarna, kände mig faktiskt lite fin och blev lipsill av att titta på de glada ungdomarna som just denna dag var på toppen av allt de känner och vet. Minnen och känslor.

Sen var det kalas här hemma med den närmsta släkten som vanligt. Och det i sin tur innebär i runda slängar trettio (plus) personer så då fick kameran vila mest, eftersom vår lilla bebis inte alltid är ett stort fan av folk, ljud och gamla tanter (läs: farmor) som vill hälsa.

Tillslut drog studenten vidare och Sigge återgick till gott humör och jagande av hundar. En superhärlig dag med alla nöjda (och nu skapligt trötta). Förutom Leksands gymnasium då möjligen som blir ett musikgeni kort nästa år.

Grattis bästa Anton!

En liten oreda och en snart flytt

Packhjälp.

Förvisso blev jag väldigt mycket mer effektiv i livet när vi fick barn men nej, packning undantaget. Så förra veckan kom farmor och farfar upp och byggde torn som lilleman fick riva, så föräldrarna kunde hänga på vinden och packa i några timmar. TACK.

Flytten förresten, ska vi ta tag i den kanske. Den går nämligen visst av stapeln lite tidigare än vi först tänkte. Planen var efter midsommar, meeeeen vi kunde inte riktigt hålla oss när huset ändå stod klart. Så galenskapen i historien är inte färdiga ännu, för redan imorgon får vi nycklarna (och med ”får” menar jag såklart ”betalar vi dyrt för”). Sedan smäller det på midsommarveckan, då går lasset. Men eftersom vi däremellan ska spendera några dagar i Dalarna på student med mera så har vi inte mer än några få ynka nätter kvar här i Sumpan. Sen bor vi visst på Ekerö och som vi längtar.

Återförenade i en tröttvals

Han är hemma igen!

Jag firar med pussar, Sigge med att kladda på fönstret – som sig bör med andra ord. Vi har ätit brödfri version på chèvre chaud och turats om att bära runt på Sigge som betedde sig som jag gjorde efter min första tjejvasa, mest gick och smågrät i uppgivenhet. Fast han kunde koncentrera sig till hundra på att hulka mer eller mindre högljutt medan vi stod för gåendet. Nu sover i alla fall sötsaken som den bebis han ändå är.

Det gör jag också snart känns det som. I min ensamhet kraschade jag en parmiddag hemma hos Hanna och Erik igår och det var så trevligt så att jag inte tog mig i säng förrän efter midnatt. Det hade Sigge dock varken förståelse eller respekt för så upp som vanligt imorse. Tro att man inte är 22 längre.

Tjuven i mig

Lite knyck har väl ingen dött av.

Tror det var Sandra som sa det bra på instagram häromdagen; försommaren – årstiden då vi alla blir lite småtjuvar och knycker blomster till höger och vänster. Dessa stals ärligt på en promenad härom dagen. En blick åt höger, en åt vänster och så ett snabbt knipps när de andra barnvagnspromenerarna tittade ner i mobilen, eller en avvikelse från gångvägen upp i skogen och gömma sig bakom lövverket för att undgå upptäckt av triljonen löpare som lite sent har börjat fila på beachformen.

Förresten, jag förstår att ni vrider er i ovisshetens plågor över hur det går med min dator eftersom det faktiskt bjuds på färska bilder. Ja uppenbarligen är den igång igen, med hjälp av lånad sladd. Sladden ska dock lämnas tillbaka idag och med karlns dator ute på vift med karln i släptåg så kan det bli lite tyst här någon dag. Fast det har det ju varit ändå på senaste tiden, men nu kan vi väl kalla det mer tid att packa och mindre pladder (istället för bara dåligt bloggande).

Lite ensamma

Pappa.

Ikväll har jag och Sigge kört pappan till Arlanda och vinkat hejdå. Han ska på konferens över helgen och ja, vi saknar honom redan. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i att vara utan honom, men sen Sigge kom har behovet av att vara vi tre blivit enormt. Jag känner mig halv direkt om någon av dem saknas. Och att titta på Sigges ögon när han får syn på sin pappa och spricker upp i sitt halvtandade leende, det är det bästa jag vet.

Meeen, lite isär får vi ju faktiskt lov att vara ibland och livet från den ljusa sidan-inställningen ger oss att vi i alla fall får mer plats i sängen här hemma. Och tråkigt lär vi inte få, projekt packning har börjat här hemma och givet det totala kaoset som råder efter att vi bara skrapat på pryl-ytan så lär det ta sin lilla tid…

Finbesök, hollandaise och motto i livet

Finbesök.

Idag har jag och Sigge varit i stan och hängt med Joanna och hennes lilla mage (Sigge ska få ännu en kompis, jag är alltså inte oförskämd och påpekar folks magar till höger och vänster) som var på stadsbesök. Först gick vi vilse på Hornsgatan men sen ordnade det upp sig och vi fick i oss lunch Hälsocafet Mahalo, som hade mat precis till fullo i min smak (jag tänker att det kommer bli svårt att äta lunch någon annanstans i stan från och med nu) och kaffe på lagom solig uteservering. Så himla trevligt. Och sen när arbetsdagen (för de som sysslar med sådant) var slut begav vi oss sedan till varsitt väderstreck om den stora staden. Hon för att slänga upp fötterna högt hoppas jag och jag för att brotta ner övertrött Sigge och slå mitt livs första hollandaisesås. En på det hela mycket bra måndag alltså.

På väg in på Mahalo spreds visdomsord. The idea is to die young as late as possible.

Jag gillade det. Jag tror jag precis skaffade mig ett nytt motto i livet.

Än så länge är det i alla fall inte legobitar man trampar på

Helt oförståeligt.

Hur man kan vara så naiv när man skaffar barn ändå. Alla säger bu och man själv tänker bä. Då säger alla att de vet att man tänker bä men att det ändå är bu. Och själv tänker man ändå att ”jag vet att alla tycker jag är korkad som tänker bä men – bä it is – ändå för jag är väl av någon anledning inte som alla andra”.

Men för den triljonte gången redan på dessa åtta och en halv månad har jag lite nyheter för dig kära Johanna. Det ÄR bu vare sig du vill eller inte.

Nu har vi nått fram till faktumet leksaker. Leksaker överallt. Och inte bara leksaker om man tänker efter. Allt är generellt sett överallt på golvet… tandborstar, äggkartonger, tesilar, datorsladdar, pusselbitar, strumpor, linjaler, tidningar, svettiga träningskläder. Jag allt. Överallt. Hela tiden.

Men vad sjutton, jag tänker att det finns en charm i det också. Faller andan på är det ju i vart fall aldrig långt till ett gäng klossar att bygga torn med. Och sällan långt ifrån två ivriga händer som vill riva det heller.

Oväntad/välbehövlig hotellnatt

Hotellhej.

Kommer här. Livet får ändå anses vara rätt fint när man har vänner som hör av sig och meddelar att om man vill finns ett rum för natten på Clarion Sign till en billig peng. Och eftersom det kan vara så att man, på grund av den kommande flytten, ser allt som är dåligt med lägenheten väldigt tydligt och helst vill därifrån fortare än kvickt så kan en staycation vara något av en skänk från ovan.

Så här ligger jag i en hotellsäng och bloggar. Fortfarande datorhaveri så gamla bilder gäller. Men dessa är i alla fall från hotellet ifråga, när vi var hemlösa pga renovering och jag hade magen i vädret.

Nu ligger dock han som var i magen här i sängen och skedar med sin pappa i en oerhört fridfull förmiddagstupplur. Resten av dagen ska vi titta på dator och undersöka trädgårdsbord. Hoppas ni får en fin söndag där ute.

Datorhaveri och jordgubbsnostalgi

Jahapp.

Min dator fungerar inte. Eller jo, den kan nog tänkas fungera bara det att vi anar att Lilleman har ätit sönder laddsladden. Och trådlös el är såvitt jag vet inte uppfunnet helt än så datorn startar helt enkelt inte för tillfället. Suck stånk stön.

Så i brist på kortläsare på karlns dator så får ni njuta av gamla bilder. Nämligen tagna för ett år sedan imorgon. Så då är det visst fullt godkänt att börja roffa jordgubbar nu då, heja heja säger jag.

Men tänker vi bara bort datorproblem är livet ändå bra fint hörrni. Ledighet i två dagar och usch så mysigt om jag får säga så. Jag brukar vanligtvis kunna bli rätt rastlös om det inte hittas på saker och tas till vara väder/tid/vind, men nu känner jag mig lugn. Vi kan bara mysa långsamt, vi har tid. Så oerhört härligt! Så idag har vi tagit in offerter från flyttfirma som nyttoaktivitet. Men utöver det har vi mest byggt torn med klossar, tagit tupplur, gått familjepromenad 200 m till Ica för att handla blåbär (som livräddare pga dragit igång projekt bli av med sockersug…), ätit och dansat till Sjösala vals på vardagsrumsgolvet. Gott så.