En mormor som inte finns

Jag har börjat närma mig nu. Fem månader har min lilla människa hunnit bli och först nu verkar det finnas plats i hjärtat för min stora sorg. Den att min älskade mamma aldrig kommer få träffa Sigge och att Sigge aldrig kommer få träffa sin mormor. Vetskapen har funnits där hela tiden men känslorna har fått hålla sig under ytan. Jag tror helt enkelt inte det har gått att hantera en nyfödd bebis, de totala lyckorusen av att hålla sin avkomma i famnen och det fruktansvärda i att ens mamma inte får vara med på resan. Men lika bra som det gått hittills, lika mycket har jag vetat att en dag kommer jag även känna. Och nu har jag börjat det – just känna.

Det kommer då och då. Puffar. Ett infall om att jag vill fråga hur jag var när jag var liten eller hur mamma kände, en mms-bild på en skrattande Sigge jag vill skicka, en kram, en sol som värmer upp kroppen och känslorna, en längtan till naturen och en mamma-gen som pulserar. Ja, hon finns överallt – men ändå ingenstans. Jag, Johanna, har nog blivit på det klara med hur och vem jag är jag utan mamma. Men jag, mamma Johanna, har inte kommit ut på andra sidan ännu. Jag har bara börjat bearbeta. Och det kommer ta tid. Det får det göra helt enkelt.

Jag är så glad över min stora familj och släkt, över karlns familj och över alla underbara vänner som jag omger mig med. Tacksam över att få ha ett enormt säkerhetsnät att falla tillbaka i. Men en mamma är en mamma och det har väl blivit mer tydligt nu än någonsin. Och hur det än nu är så ska jag göra allt jag kan för att bli en lika fantastisk mamma för Sigge som mamma var för mig. Jag bara önskar att hon fick se det.

10 Comments

  1. Hanna
    28 februari, 2017

    Älskade vän! ❤

    Svara
  2. Emma
    28 februari, 2017

    Åh, Johanna! En stor kram till både mamma Johanna och Johanna-Johanna! ❤

    Svara
  3. Emelie S
    28 februari, 2017

    Åh den där känslan känner jag igen… Det är så mycket man velat fråga och så mycket man önskar en mormor fick vara med att se.. så sorgligt och ledsamt..
    Kram!

    Svara
  4. Brysselkakan
    28 februari, 2017

    Åh… förstår din sorg så väl. Nej, min mamma är inte död men det kanske vore bättre att hon var det för vi har en mycket störd kontakt och det funkar inte. Ska inte gå in på detaljer, känns inte rätt när du blottar dig så.
    Men det jag vill säga är att sorgen kan finnas där även om ens mor fortfarande är i livet. Och det måste få ta tid att ta sig igenom den sorgen. Kanske det gör mer ont när du vet att hon hade varit en fantastisk mormor.

    Svara
  5. Sandra Bergström
    28 februari, 2017

    Johanna. Jag vet egentligen inte vad jag ska säga. Men det här inlägget, det kändes. Stor kram <3

    Svara
  6. Susanne Hjerpe
    1 mars, 2017

    Du ser henne inte, men jag vet att hon är så stolt att hon blivit mormor. ❤Att både du och Viktor fått gåvan att bli föräldrar.❤ Kram

    Svara
  7. Ellinor
    1 mars, 2017

    Det blir i år tolv år sedan min mamma gick bort. Alldeles för tidigt och alldeles för ung. Både sett till sitt eget liv så väl som vårt, jag och mina syskon. Det går inte en dag utan att jag tänker på stunder, ögonblick, tankar och infall som jag både hade velat och kunnat dela med min mamma. Jag räds lite den dagen jag själv skall bli mamma och alla känslor detta kommer att föra med sig. Dina ord är så träffande och jag känner med dig. Samtidigt lever våra älskade kvar med oss och genom att minnas och berätta om dem så kommer de också att leva vidare. Även om Sigge inte kommer att få träffa sin mormor i verkliga livet så kommer han ändå att få växa upp med henne <3

    Svara
  8. mormor
    2 mars, 2017

    Så fint Johanna att du kan klä dina tankar och känslor i ord. KRAM !

    Svara
  9. Angus
    2 mars, 2017

    åh vilket fint inlägg, så fint och så sorgligt och så vackert.

    Svara
  10. Jenny
    3 mars, 2017

    Det här inlägget berörde mig verkligen. Jag ser dock inte det hela från din synvinkel, utan snarare från Sigges. Min mormor gick bort några år innan jag föddes och det har självklart varit ett hål där, men samtidigt har hon alltid funnits med. Det har alltid pratats mycket om henne och det känns som att jag känner henne. Både min mamma och hennes syster har alltid varit noga med att fokusera på glädjen de hade med henne och inte sorgen över att hon inte fick vara kvar. När jag idag tänker på min mormor tänker jag inte på sorgen över att aldrig ha fått träffa henne, jag tänker på den megahäftiga, livsglada, kärleksfulla powerkvinnan jag vet att hon var. På sätt och vis är det en otroligt fin relation för hon kan bli precis den jag behöver, hon kan vara en tröst när ingen annan förstår, ett stöd som aldrig kan försvinna. Det låter kanske konstigt, men för mig har det blivit en sorts trygghet. Jag skrev lite mer om detta i ett inlägg för ett tag sedan ifall du är intresserad, http://rangifers.se/2016/november/tryggheten-i-en-familj-man-aldrig-traffat-2.html

    Även om jag stundtals varit både arg och ledsen över att inte ha fått lära känna henne personligen har hon blivit en liten del av mitt liv och trots att jag inte mött henne älskar jag min mormor. Jag hoppas alla tankar klarnar för dig när du bearbetar vidare<3

    Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *