Ensamhet på kvällen

Vi kör solo i några dagar nu, jag och den för tillfället livsfarliga klättraren Sigge, medan karln gör ett försök att ta sig an Kebnekajse. Det går an, jag är ju faktiskt rätt van att vara ensam med Sigge – om det inte vore för kvällarna. Jag är sämst på att vara själv på kvällarna. Inte på grund av mörkrädsla eller något utan på grund av ren och skär ensamhetskänsla. Låt så vara att vi annars kan befinna oss på varsin våning och inte säga ett ord till varandra på några timmar när Sigge somnat, men då är han i alla fall där.

Men men. Han ska ligga på ett liggunderlag i ett nollgradigt tält inatt och jag ska ligga i vår dunbulliga säng, så jag ska inte klaga. Plus att jag har flera avsnitt av Skäringer och Mannheimers pod (har ni inte lyssnat, LYSSNA!) att umgås med, kolabollar i frysen och blogginlägg att skriva så dessa kvällar ska nog passera med en någorlunda hög kvalitet de också.

Imorgon ska vi på AW förresten och i samma veva tänkte jag ta med Sigge på en liten shoppingrunda i stan. Om en (1) vecka ska jag ju ut i verkligheten igen och jag har de facto inga kläder (verkligen, jag har inga) att ha på mig om inte joggingshorts och ”surf-t-shirt” från HMs barnavdelning är ok när man jobbar på bank. Nä, tänkte väl det. Shopping it is.

3 Comments

  1. Brysselkakan
    25 augusti, 2017

    Men så är det ju! Man pratar ju inte djupa samtal varje sekund man ses men vetskapen att den man älskar finns där är oerhört viktigt. Så ja, förstår din saknad. Samma här i helgen fast min ligger inte på ett liggunderlag vid en fjälltopp utan mer i en hotellsäng nära en golfbana någonstans utanför Skövde.
    Men ensamt blir det.

    Svara
    1. johanna
      27 augusti, 2017

      Nu är han i alla fall hemma igen <3

      Svara
      1. Brysselkakan
        27 augusti, 2017

        Och min klev just in genom dörren! Och åker vid fem i morgon bitti igen…

        Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *