Jag är tillbaka (eller är jag?)

Helt utan krav på någonting så är jag tillbaka – tror jag. Jag har längtat efter att få skriva, att uttrycka mig. Jag har även lagt kameran mer eller mindre på hyllan sedan lång tid tillbaka men längtar efter att damma av den och ta de där meningslösa vardagsbilderna igen. De som hjälper mig at minnas dagarna som bara går. Livet som tuffar på.

Men skepp o hoj, jag är ringrostig känner jag.

Så utan krav får det bli. Men faller det väl ut får den 12 april 2019 vara starten på en ny era. Det har gått drygt ett och ett halvt år sedan senaste blogginlägget så det har ju hänt en del. Som att jag har en färdigbakad bebis i magen som vi bara väntar på att ska välja att komma ut. Eller att Sigge har blivit två och ett halvt år och är världens härligaste pajas. Eller att vårsolen dragit igång kli i fingrarna för trädgården igen och att jag nu har siktet inställt på solrosor (som ska vara svårt var det någon som sa?). Ja ni ser, vilket galet liv.

Mycket är detsamma också. Hus på Ekerö, sambo som heter Fredrik, jobb som jurist, en önskan om att vara fashion men alla grannar måtte känna mig som ”hon i mjukisbyxor” vid det här laget.

Och med det river jag av plåstret och trycker på publicera, går och lägger mig och ser vad som händer. Om det här är en idé som tar eller om det blir permanent nedläggning inom kort. Men till nästa gång, sov gott!

6 Comments

  1. Sandra Bergström
    13 april, 2019

    Johanna!! Hej! Har tänkt på dig, så fint att få läsa lite om vad som händer hos dig. Hoppas det blir mer av det, att det känns bra. Kram!

    Svara
    1. johanna
      13 april, 2019

      Tack!! Vad glad jag blir att höra det. Jag hoppas också på mer 🙂

      Svara
  2. Anna
    13 april, 2019

    Roligt att du är tillbaka!

    Svara
    1. johanna
      13 april, 2019

      Tack!

      Svara
  3. Brysselkakan
    13 april, 2019

    ÅH! Har saknat dig så välkommen tillbaka! Hoppas du känner inspiration och inte ger upp för tidigt. Att blogga är en slags dagbok och det är nog därför jag fortfarande kämpar på, sju år efter att vi flyttat tillbaka till Sverige och mitt liv inte är en expat-dröm längre, på något sätt vill jag inte sluta.
    Och ploppa ut den där bebisen nu!

    Svara
    1. johanna
      13 april, 2019

      Det är verkligen det jag saknar, att ha en dagbok. Man glömmer ju allt som händer ju…

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *