Lördag och träskedar

Såhär en lördagskväll när hösten satt tänderna i Ekerö och jag överlevt första dagen på jobbet tänkte jag vi kunde prata träskedar. Det nya svarta va. I plast-banningstider och hantverksvurmarmode känns det som att träskeden/sleven fått en rättmätig renässans. I alla fall hos mig. Jag har blivit småbesatt på att få fatt på träslevar och slickepottar (världens bästa redskap, jag använder minst sju per dag). Dessa tre är favoriter!

Är ni beredda på inläggets twist nu?

Den lilla skeden, till höger. Vet ni vem som gjort den? Jo JAG! Moi. Johanna alltså. Hon som är författaren, ansvarig utgivare och galenpannan bakom denna blogg. Jag hittade skeden i en låda hos pappa och döm om min förvåning när jag såg att den karaktäristiska prickbränningen på skaftet löd ”JL -93”. För säkerhets skull jämfördes den med prickbränningen på underredet på flaggstången som alla är rörande överens om att jag har gjort och de matchade perfekt. Succé alltså! Hur en åttaårig Johanna kan ha åstadkommit något sådant estetiskt nästan fulländat är dock ett mysterium så vi anar att morfar har hjälpt till en hel del. Men jag har i alla fall fått brännmärka den och såhär 24 år senare är det faktiskt det enda som gills tänker jag.

3 Comments

  1. Stina | Stinas tillvaro
    3 september, 2017

    Wow så imponerande med träsked! Själv gjorde jag en smörkniv som knappt kan kvala in som kniv, mer oljad brädbit 😉

    Svara
    1. johanna
      4 september, 2017

      Ja, alltså. Jag kan inte helt förklara detta måste jag erkänna för något trägeni är jag inte. Har också den modellen smörknivar i minnet 🙂

      Svara
  2. Hanna
    6 september, 2017

    Haha, vilken kul story och himla tjusig träsked! Det som återstår av mitt slöjdande som barn (mig veterligen) är en orange (japp!) lucia som mamma plockar fram varje jul….

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *