Min plats i livet

Vi är inne i stan en hel dag. Strosar. Sigge somnar efter lunchen med Hanna och jag hittar kläder som jag aldrig trodde skulle passa mig men som får mig att stolt dra bak axlarna när jag ser mig själv i spegeln. På jakt efter strumpor till Sigge får trafiken panik och några tjejer skriker i extas framför någons telefon så Sigge vaknar. Kungsträdgården är lugn och Sigge får på sig skor och springer runt. Övar på något av det största, att kunna gå, och det lite mindre, att plaska i vattenpölar. En kortege med blinkande polisbilar i början och slutet är det mest fantastiska han sett på flera veckor, kanske någonsin.

Helt plötsligt blir klockan mycket och vi beger oss mot de fantastiska kollegorna. De har ställt till med kalas i konferensrummet och jag känner mig redo att spendera mer tid där. Sigge vill inte äta men tar på sig sitt soligaste leende och springer runt det stora bordet. Runt runt.

Magen börjar kurra och små ögon blir långsamt smalare och smalare. Bilen står parkerad en bit därifrån och vi vandrar genom ett Stockholm i kvällsljus. Jag med blicken i skyn och liten pratande med alla vi möter och pekande på duvorna i parken. Kvällssolen kastar guld på tagåsarna och det är så vackert. Det är en sådan där kväll som inbjuder till tankar så jag funderar. På min plats i livet. Där jag är.

Att allt känns på plats. Där det ska vara. Att jag inte vill ändra på något. Att jag är 32 år gammal och har ynnesten att leva ett perfekt liv. Så perfekt som ett liv kan bli.

Sigge avbryter mina tankar med ett ”däh” och tittar på mig med sina blå, trygga ögon och jag smälter ihop inombords, klappar honom på kinden, säger ”ja älskling, en tickande pinne – fin va”. Tittar på vattnet och pekar på båtarna och säger ”titta, en sån som farfar har” och han tittar på mig igen. Det ser ut som han också funderar. Vi kommer fram till bilen, sätter oss och lyssnar på Babblarna genom Bromma. Ute på öarna smeker skymningsljuset över de gröna fälten och jag ler så stort på insidan så det är omöjligt att inte släppa ut det. Sigge somnar två minuter innan vi stannar utanför dörren till det blå huset. Jag bär in honom i huset, han kramar min hals och där är den igen. Känslan.

Jag är på rätt plats.

10 Comments

  1. Angus
    26 augusti, 2017

    Åh det va nog det finaste inlägg jag läst!

    Svara
    1. johanna
      27 augusti, 2017

      <3

      Svara
  2. Brysselkakan
    26 augusti, 2017

    Fina ord Johanna! Och jag blir glad att du känner så! Önskar att jag gjort det redan vid 32 men det tog nog tio år till, inte för det egentligen var sämre innan utan nog mer för jag inte gav mig själv tid och ro att känna.

    Svara
    1. johanna
      27 augusti, 2017

      Och så går det väl upp och ner sådant där. Men jag känner mig lite glad över att verkligen ha uppmärksammat att jag fått en stund uppe på toppen 🙂

      Svara
  3. Anna
    27 augusti, 2017

    Kul att du e igång me bloggandet igen! 😀Saknat det!

    Svara
    1. johanna
      27 augusti, 2017

      Tack, vad kul att höra – och sorry att du behövt sakna 😉

      Svara
  4. Dryden - Traveler's Edition
    29 augusti, 2017

    Känslan i inlägget – himla fin. 🙂

    Svara
    1. johanna
      29 augusti, 2017

      Tack!

      Svara
  5. Mariah
    30 augusti, 2017

    Inlägget!!! Det berörde mig verkligen och jag är så glad för dig, att du känner som du gör. Vilken ynnest och det är du verkligen verkligen värd. ❤️

    Svara
    1. johanna
      31 augusti, 2017

      Tack älskade du <3

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *