Om målbilder och att se dem förverkligas

Jag hittade den här bilden i ett av mammas gamla album och den började direkt att prata med mig. Sa så mycket som jag inte tänkt på eller glömt. Eller kanske förträngt. Vad som djupt inne i mig pockat på uppmärksamhet ett tag men som jag inte riktigt sett någon möjlighet till lyfta fram. För att dra de stora växlarna; den berättade vem jag är…

Naturen och jag, enkelheten, picknick vid en fäbod, plocka blommor, färska blåbär. Ja låt oss förresten stanna där, vid blåbären. Ha frysen full med blåbär, äta blåbär till frukost, koka blåbärskräm och ta kort på Sigge när han har blåbär i heeeela ansiktet. Det som jag har i mig från min barndom och som jag saknat länge utan att förstå.

Tubsockorna i de gamla seglarskorna, träbänken med grånat trä, vitsipporna som ploppat upp ur marken där de hade lust, skogen där bakom och det faktum att vi nog inte är helt olika ändå. Det lite ser ut som att det är jag som sitter där.

Så bilden blev en målbild, till vad jag vill. Till vad jag kanske till och med måste få för att vara jag. Och nu, nu sitter vi här. Med våra signaturer på ett papper som säger att vi ska äga ett hus. Ett hus med en liten trädgård som ligger vid vattnet och vid skogen. Där det kan tänkas finnas blåbär. Att vi kunde få en sån miljö utan att behöva riva upp allt i vår tillvaro vågade jag inte ens formulera som en dröm för en månad sedan. Men som ett brev på posten kom en möjlighet och vi valde att hoppa på höghastighetståget ut på ”landet”. Så in i … bra det känns.

1 Comment

  1. Pecka
    19 april, 2017

    Så härligt, Johanna!

    Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *