Möhippa och en tant som var med

Tant har varit på kalas i helgen. Camilla, min klippa och världens bästa granne från Linköpingstiden, ska gifta sig och då ordnades det såklart möhippa som sig bör enligt konstens alla regler. Vilket alltså var igår (plus brunch idag). Vilket resulterar i att jag är trött idag. För det blir lätt så när man kröp till sängs lite efter två och har en bebis som med glädje i rösten meddelade att det var morgon klockan sex.

Men kul har det varit där vi lyckades starta en möhippa, avbryta den, få henne att tro att den skulle starta igen, få henne att börja tvivla, sett henne helt enkelt vara rädd att hon inte skulle få någon hippa alls och tillslut vandrat genom Stockholm med brud i guldklänning (som hon rockade å det grövsta) och uppblåst flamingo. Och så brunch på Berns som avslutning, där Sigge fick vara med och fattade tycke för grönsaksdumplings. Den ungen och matvanor alltså…

Nu sitter vi i soffan, jag och karln (som trots lyrisk över fjällen ändå valde att komma hem (hurra!)). Två skapligt trötta själar som utövar avancerat ”älskar dig men orkar kanske inte prata med dig just nu”, precis sådär som det ska vara, sa vi va.

 

Min plats i livet

Vi är inne i stan en hel dag. Strosar. Sigge somnar efter lunchen med Hanna och jag hittar kläder som jag aldrig trodde skulle passa mig men som får mig att stolt dra bak axlarna när jag ser mig själv i spegeln. På jakt efter strumpor till Sigge får trafiken panik och några tjejer skriker i extas framför någons telefon så Sigge vaknar. Kungsträdgården är lugn och Sigge får på sig skor och springer runt. Övar på något av det största, att kunna gå, och det lite mindre, att plaska i vattenpölar. En kortege med blinkande polisbilar i början och slutet är det mest fantastiska han sett på flera veckor, kanske någonsin.

Helt plötsligt blir klockan mycket och vi beger oss mot de fantastiska kollegorna. De har ställt till med kalas i konferensrummet och jag känner mig redo att spendera mer tid där. Sigge vill inte äta men tar på sig sitt soligaste leende och springer runt det stora bordet. Runt runt.

Magen börjar kurra och små ögon blir långsamt smalare och smalare. Bilen står parkerad en bit därifrån och vi vandrar genom ett Stockholm i kvällsljus. Jag med blicken i skyn och liten pratande med alla vi möter och pekande på duvorna i parken. Kvällssolen kastar guld på tagåsarna och det är så vackert. Det är en sådan där kväll som inbjuder till tankar så jag funderar. På min plats i livet. Där jag är.

Att allt känns på plats. Där det ska vara. Att jag inte vill ändra på något. Att jag är 32 år gammal och har ynnesten att leva ett perfekt liv. Så perfekt som ett liv kan bli.

Sigge avbryter mina tankar med ett ”däh” och tittar på mig med sina blå, trygga ögon och jag smälter ihop inombords, klappar honom på kinden, säger ”ja älskling, en tickande pinne – fin va”. Tittar på vattnet och pekar på båtarna och säger ”titta, en sån som farfar har” och han tittar på mig igen. Det ser ut som han också funderar. Vi kommer fram till bilen, sätter oss och lyssnar på Babblarna genom Bromma. Ute på öarna smeker skymningsljuset över de gröna fälten och jag ler så stort på insidan så det är omöjligt att inte släppa ut det. Sigge somnar två minuter innan vi stannar utanför dörren till det blå huset. Jag bär in honom i huset, han kramar min hals och där är den igen. Känslan.

Jag är på rätt plats.

Här kommer barnrumsfunderingar

Vi bestämde tidigt i lägenheten att det inte skulle bli något barnrum till Sigge. För dyra kvadratmeter för att spendera på en bebis som jag ändå skulle ha svårt att inte ha sovande i armhålan, så det blev inget. Men nu blir han ju snart ett år och we have 99 problems but kvadratmetrar ain’t one om vi säger så (se alltså ovan bilder på en stor, dåligt planerad förvaringsskrubb med fönster som alltså är ett sovrum om man tar fram klorin och skurborste och går loss). Därför ska det nu bli barnrum här hemma och därmed kan vi ju hälsa barnrumsinpo/renovering välkommen in i bloggen.

Några inledande dilemman bara;

  1. Ska harmamman på något sätt lyckas leva med att bebisen ska sova i eget rum måste det vara ett übermysigt och ombonat rum
  2. Jag tapetserar endast non-woven tapeter (så bye bye William Morris)
  3. I rummet står det en säng/dagbädd som är på tok för stor för Sigge ett bra tag till, men som ändå måste stå där och ta upp plats

Den som har lösningar på ovan eller andra spontana tips på ALLT vad gäller barnrum (väggfärger, tapeter, webshoppar med kul grejer, tavlor, vad vill en 1,5-åring ha och så vidare) får gärna dela med sig. Jag tror det kan bli kul det här.

Ensamhet på kvällen

Vi kör solo i några dagar nu, jag och den för tillfället livsfarliga klättraren Sigge, medan karln gör ett försök att ta sig an Kebnekajse. Det går an, jag är ju faktiskt rätt van att vara ensam med Sigge – om det inte vore för kvällarna. Jag är sämst på att vara själv på kvällarna. Inte på grund av mörkrädsla eller något utan på grund av ren och skär ensamhetskänsla. Låt så vara att vi annars kan befinna oss på varsin våning och inte säga ett ord till varandra på några timmar när Sigge somnat, men då är han i alla fall där.

Men men. Han ska ligga på ett liggunderlag i ett nollgradigt tält inatt och jag ska ligga i vår dunbulliga säng, så jag ska inte klaga. Plus att jag har flera avsnitt av Skäringer och Mannheimers pod (har ni inte lyssnat, LYSSNA!) att umgås med, kolabollar i frysen och blogginlägg att skriva så dessa kvällar ska nog passera med en någorlunda hög kvalitet de också.

Imorgon ska vi på AW förresten och i samma veva tänkte jag ta med Sigge på en liten shoppingrunda i stan. Om en (1) vecka ska jag ju ut i verkligheten igen och jag har de facto inga kläder (verkligen, jag har inga) att ha på mig om inte joggingshorts och ”surf-t-shirt” från HMs barnavdelning är ok när man jobbar på bank. Nä, tänkte väl det. Shopping it is.

En första insyn i sovrummet

Här var det sovrum.

Tillslut fick jag ändan ur vagnen och fotograferade lite inne i sovrummet när Sigge inte sov. Och med det menar jag inte att jag har en drös foton av sovrummet liggande från när han sover utan för att jag visst bara kunde komma ihåg att jag tänkte fotografera när han somnat (och ingen mamma i rätt sinne dundrar in i ett sovrum där ens barn äntligen sover med en klickande kamera i högsta hugg, det är jag övertygad om). Säkert tjugo dagar i rad gjorde jag så, Swedbank kommer bli stolta över att få tillbaka mig hör ni. Men nu så, det rummet i huset som fått mest make over än så länge (även om det är långt ifrån klart) kommer här på bild.

Tapet har det i alla fall kommit upp och det var omöjligt att hålla sig ifrån Linen-kollektionen från Boråstapeter. Vi sov ju så gott till den i Sumpan. Här dock en annan nyans, Ash Gray. Apropå sova gott så har vi förresten fått en ny säng sedan bilderna togs. Vi har lite problem med höjden på den bara, men problem är till för att lösas och det viktiga är att det är som att sova på moln kontra den tidigare högen uttjänt skumgummi och tegelstenar blandat.

Det är ett hyfsat stort sovrum med hyfsat stora fönster ut mot det gröna (hörde jag ett Hurra?!). Såklart bara trevligt men ett visst behov av mörkläggning uppstod där i juni. Med hotell-känsla i bakhuvudet bestämde jag att det skulle bli mörkt med hjälp av takskena och stora heltäckande gardiner. Sagt och gjort, nu har vi stora heltäckande gardiner i takskena. Men det kom till med ett pris av något extrahål i taket kanske och snudd på separation. Det blev i alla fall bra, nu ska jag bara få till en skirare, ljusare gardin innanför för att lätta upp det hela lite.

Sänglamporna är från Hay och inköpta spontant på vår tågsemester till Köpenhamn för att sitta i hallen i lägenheten. Där kom de väl aldrig till sin rätt, eller mer ärligt så kom de knappt ens upp. Det visade sig dock att de passar som handen i handsken här, de ska bara placeras lite mer strategiskt vad det lider.

(Jag ser att fönstren visst behöver få sig en omgång.) Så voila, där har vi en första inblick i sovrummet. Vi får se om det finns sänggavel, byrå och kanske en tavla eller två på plats vid nästa besök. Man kan ju hoppas i alla fall.

Sommarlov och det som kommer efter

Jag ska bara…, tänkte att…, bara vila lite…, jag ska…, bara den här grejen…, höll mitt huvud på. Till jag bara helt enkelt tog ett oannonserat sommarlov från bloggen. Så kan det gå liksom. Är det sommar så är det.

Men nu går lokaltrafik på ordinarie schema, kvällarna är mörka och temperaturen har fallit lite till morgonkaffet. Så det betyder väl att sommarlovet är slut och jag har börjat försöka kicka igång hjärnan igen. I år är det på riktigt dags att ta sig ut och leta ryggsäck och pennfodral inför skolstarten för hej och hå, om knappa två veckor börjar jag jobba igen. Och det verkar inte bättre än att när Johanna börjar ställa om till verklighetsanpassning igen så kommer bloggen in i synfältet igen. Känner ni den någonstans där djupt inne, höstpeppen ändå?

Höstpeppade eller inte, jag tänkte ändå höra med er tappra som verkar vara här inne då och då trots sommarlov och mest bebisvurm däremellan; vad vill ni läsa om i höst? Bilder från huset, om vår omlagda kost med succéresultat, Sigge och de dösötaste lockarna runt öronen, resultatet av (eller det stora misslyckandet med?!?) alla färgprovsfläckar på väggarna, hur det går att jobba när man har de dösötaste lockarna hemma hos sig, etc? Det blir ju ingen stor omstart eller så här på bloggen, bara en liten undran. Så lämna göra några ord medan jag går och borstar tänderna och tittar på liten som äter persika (favoritsyssla för tillfället, för både han och mig).

En fin sommar

Jag har förstått att det klagas på sommaren i landet avlångt men jag är ledsen, jag är inte med er på den. Jag tycker solen har varit ganska brutal mot min hornhinna i stort sett varenda morgon jag och långbyxor har mest använts när mina enda två shorts legat i tvätten. Och inga undantag denna fredag inte, ute lyser solen och jag busar med Sigge i shorts och planerar för en tur till stranden efter förmiddagsluren.

Idag om tre veckor är jag på jobbet, så nu är det kräma ur ALLT ur dagarna som gäller.

A little bit of this and a little bit of that

Vet ni, jag har tänkt blogg så många gånger senaste veckorna. Men istället för att plocka ur minneskortet ut kameran och sätta mig framför datorn har jag gjort saker i stil med att komma på att jag nog måste kissa, dricka kaffe, dansat spejsigt för att Sigge ska skratta/inte behöva bli upplyft, grävt rabatt, undvikit att bli påkörd av Sigge i gåstol på väg mot datorn, bytt bajsblöja och så vidare. Jag har visst varit fullt upptagen med att leva helt enkelt.

Men inga onda ögon och sura miner hitåt tack, ni har inte missat speciellt mycket. I alla fall inte mer än att det går att slänga ihop ett gott och blandat-inlägg med hyfsad kvalitet. För mest har vi bara spenderat tid här hemma utan några större utsvävningar åt varken höger eller vänster. I vårt hus och i vår trädgård. Stället som känns så mycket hemma så det är så att det enda rimliga borde vara att jag bodde här i ett tidigare liv. Om jag nu hade varit en sådan som tror på sådant.

Mest av allt har jag spenderat mängder med tid med och på den här lilla pajasen. Varje dag, ja varje minut med honom är magisk på sitt lilla sätt (möjligtvis undantaget de sekundrar ett av hans ”high pitch galen man”-skrik varar, men annars alltså).

Jag har stått ute på uteplatsen och hackat grönsaker. Inte för att det är speciellt praktiskt egentligen utan mest för att man överhuvudtaget kan göra sånt när man har en tomt. Och kan man, bör man.

Jag har pillat med växtlighet både inne och ute och försöker till och med få saker och ting att föröka sig. Hittade en gammal pennburk som (tillsammans med en gammal barnmatsburk) fick i uppgift att ta hand om sticklingar. Mycket bättre än dess tidigare uppgift; härbärge till gamla odugliga pennor och linjaler med utsuddade siffror och streck.

Det har ätits sjukt mycket god mat också.

Vi har turistat lite också. Tog det säkra före det osäkra och höll oss inom kommungränsen. Drottningsholms slott, faktiskt riktigt pampigt. Det har jag aldrig insett… Och när vi ändå är inne på pampigt, Game of Thrones har ju börjat igen så det har vi också spenderat tid på, men utan att fotografera (så jag tyckte det passade in här).

En farmor och farfar och morfar och Mini har varit på besök, med lekkamrater i världsklass tyckte Sigge och en grindbyggare i världsklass tyckte föräldrarna (svärfar hjälpte oss alltså bygga grind som får fem av fem pärleportar).

Vi har faktiskt lämnat ön också, bevis ovan. Vi åkte in till en slumrande storstad och köpte väsentligheter. Men sen åkte vi hem igen illa kvickt.

Ja jättemycket, jättegod mat.

Så har vi han också, min andra halva. Jag har spenderat mycket tid med honom också och vilken klippa han är. Tio år senare och jag är faktiskt på riktigt mer kär än någonsin.

Och så fixar vi sakta men säkert till det här hemma. Flyttar runt och skriver listor. Näthandlar och ångrar oss. Dricker kaffe och funderar och jag pratar på om tapeter och karln lyssnar halvt och hummar för att han tycker det är mycket mer intressant med saker man kan styra med appar (och där slutar jag att lyssna så vi håller balansen).

Så blev det augusti och nu är jag mest inne i processen att förstå och förbereda mig för att snart är det dags att jobba igen.

Morgondis, husdjur, tofflor, ny dator – you name it

Sigge tyckte att kvart över fem var en bra tid för uppstigning imorse. Hans föräldrar hade åsikter kring detta men var visst för trötta för att framföra dem så vi gick upp. Det finns dock fördelar med det. Som att karln undrar om fönstren verkligen ska vara sådär immiga och jag som har tofflorna redo tar på mig uppgiften att undersöka grannarnas hus (lite på avstånd, var lugna) och kliver ut i morgondis med betande rådjur (hjortar?) mer eller mindre på tomten och en nyvaken sol på det. Fördel serverad på silverfat mina vänner.

Annars så kom det gamla datorhaveriet tillbaka. Ni vet den uppätna sladden och dess följetång. Fast den här gången kom det tillbaka i form av att datorn helt enkelt började klappa ihop. Så, rädd för att förlora år av minnen samlade i bilder, vi tog ändan ur vagnen (läs: satte ändorna i bilen och åkte till Täby centrum) och köpte en ny. Jag vill dock rikta ett stort tack till min lilla trotjänare sedan sju år tillbaka, du har varit perfekt. Nu sitter jag istället vid en stationär rackare som visar bilderna i knivskarphet och gör mig förundrad över tekniken och dess framfart.

Så Ernst-igt av mig

I ”skogen” precis utanför oss har det fejats en del på sistone och då dök det upp en hel del skrot ur gömmorna. Allt från gamla stövlar, elkabelhärvor och glasflaskor till kompostgaller och träplankor. På väg mot första bästa container kom jag dock på att de där plankorna, om ät ruttna, kanske inte var så dåliga ändå.

Så jag räddade in dem på tomten.

Sen hittade karln några passande pinnar när han väl gick till containern och de skruvades i all hast fast på baksidan av plankorna. Inget mätande eller funderande här inte utan bara smack på. En omgång med stålborste senare och på en gammal äppelback i väntan på en mer permanent lösning hade vi sedan ett bord till ”loungen” på uteplatsen. Sen kom pappa och sa ”vilken fin skiva det där var då, var kommer den ifrån” och jag mallade upp mig och hänvisa till min inner-Ernst – och skogen.

Och så börjar uteplatsen verkligen ta form med lite blomster och piff och trix.