Så var slutet här

Dagen börjar med kaos. Vi sätter oss i bilen och åker in i stan. Det är som väntat kö men vi kommer precis i tid till karlns bokade tid. Jag och Sigge ska bara parkera och sen gå och äta frukost. Sigge vill inte åka mer men jag säger att vi bara ska hitta en parkering och sen ska han få komma ut och springa. Jag snubblar bort mig bland gatorna på Östermalm och avviker från min plan. Stockholm är tom på parkeringar och Sigge blir argare och argare. Det tokregnar utanför. Plötsligt blir det tyst i baksätet och jag förstår att han har somnat, en parkering och tio minuter för tidigt. Jag haffar tillslut en plats, känner i maggropen att den nog är fel men orkar inte mer. Sigge sover och jag plockar i tur och ordning ut vagn, väska och Sigge. Han vaknar och vägrar somna om. Istället för en lugn frukost med sovande barn går jag gata upp och gata ner i regnet med ett barn som vägrar somna trots att han alltid sover minst en timme och nu kanske har skrapat ihop en kvart. Jag gråter för att det regnar, för en eventuell parkeringsbot, för att det inte var såhär sista dagen på föräldraledigheten skulle vara.

Jag ger upp, köper klämmis på Ica och går till restaurangen. Sigge är för trött så innan servitrisen kommer och tar min beställning hinner jag fundera på att lämna tio gånger. Men jag har suktat efter denna frukost för länge så jag stannar. Mutar med allt jag kommer över. Han älskar min chiapudding men tycker grapefrukt är knasigt. Han pekar på lamporna och den blinkande lastbilen utanför fönstret medan jag slukar cappuccinon och min avokadosmörgås och nickar och klappar. Han har gjort mig galen men jag älskar den där ungen så oerhört mycket där och då.

Vi går mot bilen. Jag vet inte vilken gata den står på men får oväntat hjälp. Ser att vi står på en lastplats men inte fått någon bot och morgonen känns räddad så vi firar med att springa runt på trottoaren och titta på en slamsugarbil. Parkerar på en bättre plats och bebislunkar ut till Moderna Muséet där vi väntar på karln och övar ännu mer på att gå. Jag kan inte förstå hur mycket han lär sig så fort. Vi möter upp karln och Sigge ler sitt största léende när han ser pappa. Lunch och bilfärd mot Ekerö. Sigge somnar direkt och väl hemma bär jag in honom och lägger mig bredvid honom i sängen. Vi sover i två timmar, alldeles nära. När vi vaknar är klockan fem, han är rosig om kinderna och bus-ler med nappen i mungipan och jag konstaterar att där var den slut. Mammaledigheten.

Och att den slutade fint.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *